Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blotta ljuden hon sög in måtte hon
ha lärt sig förstå vårt språk, ty efter
fjorton dagar kunde hon läsa våra
tidningar, och hon läste dem också, alla
hon såg, i slukande fart, som om hon
i alla fruktade att få se något särskildt.
Hon lärde sig snart äfven förstå, när
man talade, och kunde själf reda sig
i bodar. Hennes man såg lat och
öfverlägsen och, naturligtvis, leende på,
men gjorde inte en min af att ta efter.
Hon öfversatte till och med svenska
visor till franska för en sångarturné.
Ja, också Björnsons »Og Raeven laa
inved Birkefod», och frågade hon efter
ett ord, och man förklarade det för
omständligt, bröt hon af med: »Je
com-prends déjå tout! je comprends déjä
toutl» De smala fingrarna bläddrade
så fort i papperen, och på de bleka
kinderna flammade det till af otålighet.
Ofta mötte jag dem äfven ute på
gatorna. De gingo arm i arm, hon
alltid i samma gråa klädning och stora
hatt, alltid med samma vaksamma,
irrande uttryck i sina ögon. Han säker
och lugn. Var hon kär i honom?
Jag kunde inte bli klok på det.
En gång var jag med dem uppe på
deras rum, där de bodde på ett
privathotell. De hade gemensam
sängkammare, och jag tyckte, hon blef mera
som en vanlig, förtroendeväckande
kvinna, sedan hon fått af sig sin stora
hatt och promenadkofta och gick i en
enkel, småblommig bomullsblus utan
att titta och speja omkring sig. De
hade inga ryska vyer, inga porträtt,
endast ett par tidningar på sitt bord.
De voro artigt värdfolk, det vill säga,
det var hon, som var underhållande,
sade han något, så var det bara om
att här var så enkelt. I Petersburg
var det annorlunda med lyx och plysch
och förgylldt.
De frågade hvarje dag efter post på
poste restante, och alltid var det hon,
som gick in och frågade, ty han
förstod inte svenska. Ibland gjorde de
också små utfärder i- skärgården, men
alltid på småbåtar, där det inte var
så mycket folk, och någon gång fästade
de på Rydberg — förmodligen för de
pängar hon arbetat ihop.
En dag mötte jag dem, då de gingo
och letade efter en bod, där hon kunde
få lämna in sina handskar till
tvättning, hon sade rodnande, att det blef
så mycket billigare än att köpa nya.
Det började se ut som om de hade
ondt om slantarna.
Och en annan dag åter mötte jag
dem, då de gingo och sågo efter rum.
De ville hyra en dublett, men på en
gata, där det var tyst. Jag följde med
för att hjälpa dem, och vi gingo i
flera dagar, men kunde inte få någon.
Hon sade till sist alldeles förtviflad,
att man spionerade på dem och att
de inte fingo bo kvar, där de hyrt,
ty frun vågade inte ha dem. Hon
såg ut som ett stackars litet villebråd
man jagar till döds. Och sedan, som
om hon ångrat, hvad hon sagt,
började hon tala om hur trefligt de skulle
få det i en dublett, slippa hotellmöbler
och hon skulle laga frukost och kväll
själf på ett fotogenkök.
»Så mycket billigare sen!» tillade
hon förtjust.
Hennes glädje var stor, då vi
ändt-ligen fingo ett par rum långt uppe på
Östermalm, och hon tyckte hvarje sak
i rummen var vacker. Med stor
varsamhet tog hon fram ett par ryska
vyer och ställde dem på skrifbordet.
En liten miniatyrmålning hängde hon
på väggen. Det var en vacker, ung
kvinna med benadt hår och
korkskrufs-lockar vid öronen, djupt urringad och
mycket lik henne själf, men ljufvare
och med en frommare och enfaldigare
eld i sina bruna ögon.
»C’est ma mére comme jeune femme»,
sade hon varmt. Hon berättade, hur
hennes mor om somrarna brukade
vallfärda med tiggarna från deras
landt-gods till heliga källor. Om sin far
sade hon ingenting.
En tid gick, och jag såg sällan till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
