Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
min ryska roman, som jag brukade
kalla dem, då vaktmästarn en dag kom
in på mitt ämbetsrum och sade, att
en dam önskade tala med mig. Jag
gick ut i mottagningsrummet och
träffade madame Mosbach.
Hon var till ytterlighet blek och
ögonen stora och svarta. Jag såg, att
något hade händt. Det var med
onaturlig viljekraft hon lyckades behärska sin
närvösa darrning, och den blåådrade
handen knöt sig hårdt om handsken
hon höll i. Med tämligen naturlig
röst sade hon helt lätt, att hon skulle
resa i afton, hon och hennes man,
men ju längre hon talade, desto
svårare blef det. De bestämda läpparna
skälfde, och allt närvösare blef hennes
bleka person. Hon såg ut som om
hon blef ond och hatade mig mer för
hvarje fråga jag gjorde. De hade fått
telegram, att hennes tant var död i
Ryssland, och att hon skulle få ärfva
hennes stora förmögenhet, de skulle
resa redan i afton med nattåget öfver
Malmö.
På min fråga, när tåget gick,
svarade hon häftigt, att de hade så
mycket att ordna med, att det var bättre
att taga afsked nu. Det låg ett rop
om försköning och ett bestämdt förbud
i hennes blick att följa henne, och jag
vågade inte fråga henne mer om något,
stod och höll hennes hand i min —
och teg.
»Et je vous remercie de tout,
monsieur!» Hon kunde inte säga mer, det
kom tårar i hennes ögon, och hon
tryckte hårdt min hand, men, rädd för
att ge sig öfver, började hon tala
öfver-drifvet affärsmässigt.
Det var ännu litet, en tjugu kronor,
som direktören var skyldig henne för
öfversättningar, och om hon skulle
be-höfva dem, hon kunde inte säga det
ännu — det lyste förtvifladt i hennes
ögon — skulle hon skrifva till mig
och be mig ta ut dem. Hon hade
sökt direktören, innan hon for till mig,
men han var inte hemma, och hon
hann inte träffa honom, innan hon
reste. Hon tog hastigt afsked och
tackade mig ännu en gång flyktigt och
i förbigående, som om rädslan, hon
kände, att jag skulle forska ut henne,
trängt undan allt annat.
Jag vågade inte ens följa henne till
dörren, stod som fastlåst vid samma
ställe och lät henne gå, hörde nere
på gatan en dörr smällas igen och en
vagn köra bort.
Stackars lilla madame Sarah
Mosbach! Jag fick hjärteångest, när jag
tänkte på blicken i hennes ögon, det
behärskade kring hennes bleka läppar,
hela den spensliga gråa figuren, som
skyndade ut genom dörren till — ja,
till hvad, det kunde jag inte förstå.
Ty på tanten i Ryssland, som dött,
trodde jag inte.
Det var tomt efter mitt ryska par.
Det var löjligt, det var galet! Skulle
de nu försvinna i det tomma obekanta?
dessa bruna ögon, som i sin
melankoli hade något — jag visste inte hvad
— men som var mig förtroget, som
var mitt.
Jag gick helt missmodig en dag i
sommarkvalmet i Kungsträdgården och
hörde på musiken och pratade med
en bekant om ditt och datt, då han
sade:
»Det är lustigt med de här
tidningsnotiserna, ett kärleksdrama ur lifvet
och hvad de heta. I dag såg jag en,
som värkligen föreföll mig intressant:
en ung ryska ...»
Jag hörde inte hvad han sade mer,
ty jag kunde inte hålla ihop tankarna.
Han talade länge, men jag förstod inte,
svarade frånvarande och nästan
idiotiskt.
Sedan läste jag på närmaste
tidningskontor: »Ett ryskt kärleksdrama». Det
gick rundt i hela prässen, en läcker
godbit. Det var om min ryska
hjältinna. Till och med hennes bruna
ögon, hennes gråa dräkt och stora
hatt, hennes promenader arm i arm
med hennes man, allt var beskrifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
