Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
in i detalj. Hur de höllo sig för sig
själfva och sökte upp de minst besökta
restaurangerna och båtarna, hur hon
arbetade och försörjde dem. Och
hennes man var inte hennes man, utan
hennes älskare. Han var gift i
Ryssland och hade barn, han var förste
chef på hennes fars kontor, hade
förskingrat stora summor och rymt från
hustru och barn och skulder med henne,
som älskade honom lidelsefullt och
alltid varit känd för ett exalteradt lynne.
Fadern var en mycket rik köpman och
hade lyst i hela Europa efter sitt
försvunna barn. Han och modern hade
själfva rest att söka henne och med
hemliga polisens hjälp funnit dem här.
I en dublett på Östermalm hade de
bott, och när föräldrarna trädt in öfver
tröskeln, hade madame Sarah Mosbach
blifvit så förtviflad, att hon hoppat upp
i det öppna fönstret och velat kasta
sig ner på gatan. De förbipasserande
hade skrämts af en blomkruka, som
störtat ner, men i sista ögonblicket
hade man lyckats rädda henne från
det förtviflade steget, och samma afton
hade föräldrarna med sin dotter rest
med nattåget till Malmö för att göra
en längre rekreationsresa i kontinenten.
Den förlupne kontorschefen och
älskaren hade, äfven han, samma dag fått
respass, men med båten öfver till
Ryssland och skulle troligen af den
oförsonlige fadern sättas i fängelse.
Stackars lilla madame Sarah
Mosbach! Hon kade kämpat, stridt, så de
smala fingrarna knakat under de
andras grepp. De hade hållit henne med
våld, hennes unga, häftiga kropp, då
hon velat ge sig döden. De hade
tvingat henne. Och kufvad, men ännu
med all sin stolta energi kvar hade
hon under bevakning farit att uträtta
de sista ärendena för att hålla skenet
uppe. Å, så hon darrat, hvilket trots
det legat öfver de fina läpparna! Hon
var en inspirerande syn.
Men de där tjugu kronorna, hon
talat om ofvanpå själfmordsscenen, ville
jag inte tänka på. Det där sluga och
vaksamma jag sett i ögonen ville jag
inte minnas. Jag tyckte inte om att
hennes far var jude och köpman.»
Herr Brandt slutade tvärt, och det
var helt tyst i det mörka rummet, men
i de blickar, hvarmed damerna
betraktade honom, lyste det outsläckliga
intresse, hvarmed de lyssna till kärlek
och som alltid liksom säger — mera!
Han tänkte på, men han berättade
icke om det bref, han fått ett år
därefter, i hvilket hon talat om för honom
allt det han redan visste ur tidningarna
och mera därtill. Hon hade ljugit så
mycket, att hon kände ett behof af att
icke i något behöfva ljuga för
åtminstone någon.
Den gången, hon hade tagit afsked
af honom och bedt honom taga ut de
tjugu kronorna, hade hennes plan varit,
att hon och hennes man skulle rymma
redan samma kväll, men det hade icke
varit möjligt, så väl hade man
bevakat dem.
Hon skref:
»Jag kallar honom ännu min man,
ty så ödslade jag allt på honom, att
jag vet, att jag icke har något kvar
att gifva en annan man.
Han tog en gång med en kyss hela
min fantasi och all min hängifvenhet.
Jag glömde att han var gift.
Att han hade förfalskat, att han var
feg och en goddagspilt, det såg jag
först, när jag fick veta, att han rymt
med mig för att komma ifrån skulder
och upptäckt.
Den största förödmjukelse jag nu
kan känna är att minnas hans min,
då vi åto middag på Rydberg. Ännu
kan jag ibland vakna på natten af att
jag drömmer, att jag jagas af spioner
-— spion, som jag tog er för först.
Jag har en gosse, som är så lik sin
far, att när jag tar honom i mina
armar och kysser och smeker honom,
blundar jag. Ibland känner jag en
moderslycka, som är så stor, att jag
icke kan gifva den namn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
