Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STADEN PERASTO. BOCCHE DI CATTARO.
och släpade i sin ifver själf fram en
orimligt lång gammal bakladdningspjäs,
som laddades med många kulor eller
hela näfvar sönderhackadt bly och, när
den stacks ut genom rännan, ofelbart
måste träffa enhvar, som sökte skaffa
sig förbjudet inträde genom dörren.
Hon blef röd och varm medan hon
berättade, de mörka ögonen glänste af
hänförelse, och hon manövrerade det
tunga geväret med en behändighet, som
bådade allt annat än godt för den
röf-varexpedition, som till äfventyrs ännu
en gång skulle vilja länsa kaptenens
pänningekistor.
För öfrigt talade hon om, att hon
fyra gånger i sitt lif varit i Cattaro —
eljest hade hon aldrig lämnat Dobrota.
Sin prydliga svarta klädning hade hon
själf sytt, och modejournal höll hon sig.
Förut hade hon gått nationalklädd, men
sedan föräldrarne dött, klädde hon sig
»europeiskt», som hon med ett
småleende och ganska betecknande
benämnde det.
Förlofvad var hon också.
Fästmannen var naturligtvis kofferdikapten och
vistades för tillfället i Genua. Fartyget,
som han för, rådde
hon om, och hon
medförde det som
hemgift. Så snart fästman
och fartyg komme hem,
skulle det bli bröllop,
och därpå ämnade de
nygifta göra en
bröllopsresa till New York,
där fartyget skulle taga
in last. Han,
fästmannen, hade redan låtit
inreda en extra fin
kajuta ombord; alla
möblerna voro af ett slags
fint päronträ från
Bue-nos Ayres, så glatt och
så jämnt som ett
atlas-tyg, och flickan
gladde sig ofantligt åt kajutan, fästmannen,
fartyget och resan.
När vi en stund senare åter gingo
in och hon serverade sina gäster små
koppar med rykande svart kaffe, var
hon emellertid omöjlig att öfvertala att
själf dricka kaffe eller ens sätta sig ned
med oss. Det passade sig inte, att en
flicka satt till bords och åt och drack
med främmande, sade hon, och
brodern gaf henne lugnt medhåll. Men
vid afskedet räckte hon oss åter
handen och fällde en skämtsam
anmärkning om, att vår resa till Ragusa
vore kortare än hennes till Newyork . . .
Om fyra veckor kom nog bröllopet att
stå, och så bar det i väg
midsommar . . . Och hem komme hon väl inte
förr, än hon väntade det första
barnet .. .
Jag ser henne ännu, där hon hög
och smärt från dörrtröskeln vinkade oss
sitt farväl och blickade ut öfver den
nu i stjärnljuset glittrande viken med
ett uttryck så tankfullt och
fjärrskådande, som om hon skådat långt öfver
världshafvet och in i det ofödda
barnets framtid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
