Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRAREN ULRICH.
EN BERÄTTELSE FRÅN ALPERNA af GUY DE MAUPASSANT.
Öfversättning af H. WINTER.
T ikt alla andra små af trä byggda
värdshus som ligga spridda i
Hög-Alperna strax nedom glaciärerna, är
värdshuset Schwarenbach en
tillflyktsort för resande genom Gemmipasset.
Under sex månader af året bebos
det af sin ägare, Jean Hauser, och
hans familj; men så snart snön börjar
göra vägen till Loeche svår att färdas,
lämnar han med hustru och dotter
samt sina tre söner det lilla värdshuset,
hvilket sedan vårdas af de båda
fö-rarne, den gamle Gaspard Hari och
den unge Ulrich Kunsi samt den store
alphunden Sam.
De båda männen stanna hela
vintern i sitt snöhöljda fängelse, med sin
trogne vaktare, omgifna af endast is
och snö, samt slutligen fullkomligt
instängda af den senare.
Den dag Hauser ’och hans familj
nu lämnade värdshuset, hade vintern
redan brutit in och nedfärden var ej
utan fara. De tre sönerna gingo först,
ledande laståsnorna, därefter kommo
Jeanne Hauser och dottern Louise på
en mulåsna och sist gingo fadern och
de båda förarne, hvilka skulle följa
familjen ett stycke på vägen. Solen
lyste mot den hvita snön, som gjorde
allt till en stor ödemark, och ej ett
ljud förnams.
Småningom gick den unge föraren,
Ulrich Kunsi, en lång, stark schweizare,
i fatt mulåsnan på hvilken de båda
kvinnorna redo; den yngre af dem
såg honom komma, och ett lyckligt
leende gled öfver hennes läppar. Det
var en vacker flicka, men hennes ljusa
hår och bleka kinder sågo ut som om
de förlorat sin färg under vistelsen i
denna region af is och snö. Då
Ulrich hunnit i fatt dem, lade han
handen på sadelbommen och fortsatte
vägen bredvid dem.
Mor Hauser började genast upprepa
alla de föreskrifter hon gifvit honom
för vintern, då detta var hans första
vinter däruppe, medan däremot
Gaspard under fjorton år tillbringat sina
vintrar i Schwarenbachvärdshuset.
Ulrich Kunsi lyssnade, menuppfattade
dock ej ordens mening; hans blick
hvilade på den unga flickan. Stundom
nickade han dock med hufvudet och
svarade: »ja, mor Hauser», ehuru hans
tankar voro långt borta.
Då de nalkades Gemmipasset, låg
Valais-Alperna framför dem, ehuru de
voro skilda därifrån af Rhönedalen, en
oregelbunden hvit bärgvärld, glittrande
i solskenet, ooh nedanför dem, djupt
som i en afgrund, kunde de se Loeche,
hvars hus på detta afstånd sågo ut
som små sandkorn. Mulåsnan
stannade vid sluttningens början, och de
båda kvinnorna stego af samt väntade
till Hauser och Gaspard upphunno dem.
»Farväl», sade Hauser, skakande
hand med de båda förarne, »håll nu
modet uppe till vi råkas nästa år.»
»Ja, farväl till nästa år», svarade
Gaspard. Mor Hauser skakade därefter
hand med dem, och sedan var det
Louises tur. Då Ulrich Kunsi höll
hennes hand i sin hviskade han: »Glöm
oss ej här uppe under snön», och hon
svarade »nej», dock så tyst att han
snarare anade än hörde hvad hon
sade.
»Sköt om er väl nu däruppe», sade
Jean Hauser, därefter fattade han mul-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
