Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åsnan vid tygeln och började
nedstigandet, följd af hustru och dotter.
Snart voro de ur sikte på den
slingrande stigen och de båda förarne
återvände tysta till värdshuset. De voro
nu under några månader hänvisade
uteslutande till hvarandras sällskap.
Gaspard började snart förtälja huru
han haft det förra vintern. Han hade
då till sällskap haft Michael Canol,
hvilken nu var för gammal att längre
fortsätta ett sådant lif. Hufvudsaken,
sade Gaspard, är att från början hålla
modet uppe.
Ulrich Kunsi lyssnade mekaniskt
till den gamle mannens ord, men hans
tankar voro hos den hemvändande
familjen. Då de slutligen framkommo
till värdshuset, som liknade en liten
svart prick mot all den hvita snön,
och öppnade dörren, sprang hunden
glad och fägnande emot dem.
»Nu, min gosse», sade Gaspard,
»hafva vi ingen som lagar vår mat,
så nu måste vi själfva taga befattning
därmed; hjälp mig du, så skola vi
snart hafva vår middag i ordning.»
Följande dag föreföll dem tiden
ganska lång. Ulrich gick efter middagen
ut och följde den väg han gått dagen
förut. Då han kom fram till
Gemmi-passet lade han sig ned vid kanten af
bråddjupet och blickade ned mot Loeche.
Snön hade ej ännu hunnit fram till
byn, som låg skyddad af barrskog.
Dess små hus lågo som stenar på
ängen. Där var nu Louise Hauser i ett
af dem, hvilket månne? Ulrich Kunsi
var för långt bort för att kunna urskilja
något särskildt. Åh, hvad han önskade
att han kunde få gå ned till byn nu,
innan det blef för sent.
Solen hade nu försvunnit bakom
Wildstrubel och den unge mannen
återvände till värdshuset. Gaspard satt
framför spisen och rökte, men då han
fick se Ulrich, föreslog han att de
skulle spela ett parti kort. Sedan de
en tid sysselsatt sig härmed åto de sin
aftonmåltid och gingo till hvila.
De närmaste dagarne voro lika den
första; kölden fortfor, men ingen mera
snö föll. Ulrich gick hvarje
eftermiddag till Gemmipasset för att kasta en
blick på byn, och Gaspard brukade gå
på utkik efter örnar eller andra
sällsynta foglar som kunde förirra sig till
denna isregion.
Slutligen en morgon då de vaknade
sågo de snön falla i täta flockar; detta
snöfall varade i fyra dygn och de båda
männen hade fullt göra att hålla dörr
och fönster fria samt att gräfva en
gång och hugga trappsteg i denna
massa, som efter tolf timmars köld var
hårdare än bärgens granit. De måste
nu nästan lefva som fångar, knappt
vågande sig utom bostaden, hvar och
en förrättande de hushållssysslor han
från början åtagit sig. Ulrich diskade
och tvättade samt högg ved, medan
Gaspard skötte elden och lagade maten.
Som tidsfördrif spelade de kort eller
domino, och som de båda voro af ett
lugnt, fredligt lynne, förekom aldrig
någon tvist mellan dem. Ibland tog
Gaspard sin bössa och gick ut på
sten-getsjagt, och hade han då lycka med
sig, fästades det i det lilla värdshuset.
En morgon, då termometern visade
aderton graders köld, gaf han sig af
på en dylik expedition.
Då Ulrich blef ensam, steg han ej
upp före klockan tio. Han skulle
alltid gärna sofvit länge om morgnarne,
men blygdes att göra det, då Gaspard,
som alltid steg tidigt upp, var hemma.
Denna dag tog han skadan igen och äfven
hunden låg helt förnöjd framför elden.
Då den unge mannen stigit upp och
ätit, intogs han af en egendomlig
känsla af fasa för sin ensamhet och
önskade att Gaspard snart måtte
återvända. Han kunde ej företaga sig
någonting, och slutligen gick han ut
för att möta Gaspard, hvilken brukade
komma hem omkring klockan fyra.
Snön hade nu fyllt alla ojämnheter,
så att hela landskapet blott var en
omätlig slät yta, hård och kall.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
