Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Under de tre sista veckorna hade
Ulrich ej varit ned till passet; nu ville
han gå dit innan han tog vägen upp
mot Wildstrubel. Loeche var nu äfven
täckt af snö och husen nästan osynliga.
Vikande af till höger kom Ulrich snart
till Lämmerglaciären och såg med
ifriga ögon efter någon rörlig punkt
på den vida snööknen.
Småningom började det skymma,
Ulrich ropade med hög röst, men
erhöll intet svar; han gick allt längre
och längre. Slutligen greps han af en
namnlös fruktan, hela hans själ tycktes
stelna till is och han tyckte att hans
lemmar styfnade, så att han skulle
blifva en isstod. Han sprang så fort
han kunde mot hemmet och sökte
lugna sig med att Gaspard tagit någon
annan väg och redan vore hemma.
Då han kom fram till värdshuset
och öppnade dörren, fanns där dock
endast Sam, hvilken gladt sprang emot
honom. Ulrich kände sig orolig öfver
Gaspards långa frånvaro; emellertid
gjorde han upp eld och började
tillreda aftonmåltiden. Litet emellan gick
han till dörren för att se om ej den
väntade syntes till.
Natten hade emellertid inbrutit och
den unge mannen satte sig vid elden
grubblande öfver hvad som kunnat
hända. Gaspard kunde hafva fallit
och brutit ett ben eller vrickat en fot;
i så fall låg han där stel af köld och
ropade förgäfves på hjälp. Men hvar
skulle man söka honom? Vid denna
årstid voro bärgen så farliga att
ge-nomströfva att tio, ja tjugo förare
kunde få söka en hel vecka förgäfves.
Ulrich beslöt likväl att om ej Gaspard
återvände före midnatt, skulle han taga
Sam med sig och gå ut för att söka
honom.
Han gjorde några förberedelser, lade
mat för ett par dagar i en väska, satte
stålbroddarne på sina snörskor, lindade
ett långt starkt rep kring lifvet och
undersökte noga sin järnbeslagna staf
och sin yxa, ty antagligen skulle han
nödgas hugga trappsteg i isen. Därefter
satte han sig åter ned och väntade,
lyssnande efter hvarje ljud utifrån; men
intet hördes, annat än vindens brus.
Klockan slog midnattstimmen och
han spratt till. Som han kände sig
något enerverad, satte han på vatten
och kokade sig en kopp starkt kaffe
innan han gaf sig i väg; därefter
lockade han på Sam och gick fram mot
Wildstrubel. Under mer än fem
timmar fortsatte han att stiga uppåt,
huggande steg i isen och stundom
tvungen att med repet hissa upp hunden
efter sig. De skredo blott långsamt
framåt och klockan var nära sex då
han uppnådde en bärgsspets där han
visste att Gaspard brukade jaga
stengetter. Ulrich väntade nu till det blef
dager. Himlen blef allt blekare öfver
hans hufvud, och plötsligt flammade ett
skarpt ljus öfver den omätliga snööknen.
Ulrich begaf sig åter på väg, han
gick framåt med hufvudet framåtböjdt
och blicken fäst på snön för att finna
några spår och ropade åt hunden:
»sök, Sam; sök, min snälla hund!»
Han började åter stiga ned för
bärget, blickande ned i alla bråddjup och
stundom ropande kamratens namn, men
intet svar förspordes. Ibland lade han
sig ned med örat mot marken för att
lyssna, stundom inbillade han sig höra
en röst och skyndade då snabbt framåt,
men intet vidare hördes, och han måste
trött och nedslagen sätta sig att hvila.
Vid middagstiden åt han litet och
gaf äfven hunden mat. Denne var
lika uttröttad som hans husbonde, men
de fortsatte dock sin färd. Vid
nattens inbrott vandrade de ännu framåt,
men som de voro allt för långt från
det lilla värdhuset för att återvända
dit och allt för trötta att gå vidare,
då de väl minst gått trettio mil på
dessa bärgsstigar, gräfde Ulrich en
grop i snön, svepte in sig i en filt
som han medfört och kröp ned däri
med hunden bredvid sig. De kröpo
tätt intill hvarandra för att söka värme,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
