Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de voro båda genomfrusna. Ulrich
fick knappt en blund i sina ögon, han
skakade af köld i hvarje led och
förföljdes af alla möjliga hallucinationer.
Då det började dagas steg han upp.
Hans ben voro styfva och stela, och
han kände sig så nedslagen att han
skulle kunnat gråta af ångest och
hjärtat slog som om det velat brista.
Hastigt kom den tanken för honom att
han kunde dö af köld i denna ödsliga
trakt och fasan därför väckte hans
handlingskraft. Han började stiga
utför bärget i riktning mot hemmet; han
snafvade och föll flera gånger och den
stackars hunden släpade sig efter
honom. Omkring klockan fyra på
eftermiddagen uppnådde de värdshuset och funno
det tomt, som de lämnat det. Ulrich
gjorde upp eld och sedan han och
hunden ätit litet, föll han i en tung sömn.
Han sof länge, öfvermannad af
trötthet. Hastigt vaknade han vid att han
hörde någon ropa hans namn »Ulrich!»
Han sprang häftigt upp. Hade han
drömt? Var det ett af dessa
besynnerliga rop som han hörde i sina drömmar
och som ingåfvo honom en sådan fasa?
Nej, nu hörde han det åter tydligt.
Någon hade ropat hans namn, det
var bestämdt någon utanför. Han
rusade till dörren, öppnade den och
ropade med hela kraften af sina lungor:
»Gaspard, är du där?»
Intet svar, ej ett enda ljud.
Stormen svepte kring huset, denna skarpa,
isiga storm, mera dödsbringande än
öknens heta vindar. Ulrich ropade
ännu en gång: »Gaspard!» Därpå
väntade han och lyssnade, men allt
var tyst på bärget. Nu greps han af
en dödlig fruktan, han stängde dörren,
sköt för reglarne och sjönk ned på
en stol, darrande i hela kroppen.
Han var fullt öfvertygad om att
hans kamrat i sin dödsstund ropat på
honom, att han fallit ned i någon
afgrund och legat där hjälplös tre nätter
och två dagar innan döden slutligen
befriat honom och hans ande ropat
till hans unge kamrat, ett sista farväl,
eller en förebråelse, eller kanske en
förbannelse, för det han ej sökt
tillräckligt noga.
Ulrich tyckte att denna fridlösa ande
var utanför den reglade dörren, den
strök emot väggen liksom nattfågeln
med sina vingar slår mot det upplysta
fönstret, och den unge mannen skrek
äf ångest och förskräckelse. Han
önskade springa därifrån, men han
vågade ej öppna dörren, ty anden skulle
komma att stryka omkring där ända
till dess den gamle mannens kropp
blef funnen och begrafd i vigd jord.
Det började nu dagas och Ulrich
kände sig lugnare vid det klara
solljuset, han lagade i ordning mat åt
sig och hunden och satte sig sedan åter
ned, med förtviflan tänkande på den
gamle mannen som fått sin graf i snön.
Då mörkret åter inträdde, återkom
äfven hans förskräckelse, han gick af
och an i köket, som blott svagt
upplystes af ett fladdrande ljus; emellanåt
stannade han för att lyssna om det
fasansfulla ropet äfven denna natt skulle
upprepas. Han kände sig så förfärligt
ensam. Och han var ensam i denna
snöhöljda ödemark, mer än sex tusen
fot ofvanför någon mänsklig boning.
Han greps af ett vildt begär att till
hvad pris som hälst komma därifrån,
att rusa ned till Loeche eller kasta sig
i afgrunden — det gjorde detsamma
huru och hvarthän, blott han kom
därifrån. — Men han vågade ej öppna
dörren, den döde skulle nog stänga
vägen för honom för att slippa blifva
ensam häruppe.
Mot midnatt kastade han sig uttröttad
ned på en af köksstolarne; sin bädd
fruktade han som en af andar hemsökt plats.
Hastigt hörde han åter samma
skärande rop som förra natten och denna
gång så gällt, så genomträngande, att
Ulrich omedvetet höjde armarne för
att värja sig mot anden; vid denna
rörelse förlorade han jämnvikten och
föll af stolen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
