Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hunden, skrämd af bullret, började
tjuta, som hundar göra då de äro rädda
och började gå rundt omkring köket för
att upptäcka faran. Vid dörren sänkte
han hufvudet och vädrade vid tröskeln
med öronen spetsade och borsten rest.
Ulrich, alldeles utom sig af
förskräckelse, hade rest sig från golfvet
och, hållande stolen i handen som ett
vapen ropade han: »stanna där! kom
inte in! jag slår ihjäl dig om du
kommer in!» Och hunden, eggad af
husbondens hotande röst, började
ursinnigt skälla på den osynlige fiende som
vågade hota Ulrich.
Småningom lugnade sig dock Sam
och gick tillbaka till sin plats vid
spi-seln. Han somnade dock ej, utan såg
orolig ut och morrade emellanåt.
Ulrich lyckades äfven öfvervinna sin
förskräckelse, men kännande sig kraftlös,
öppnade han skänken, tog fram en
butelj konjak och drack flera glas efter
hvarandra.
Hans tankar började förvirras, men
hans mod återvände och feber började
bränna i hans ådror. Följande dag
rörde han knappt någon mat, endast
drack konjak, och på detta sätt
fortfor han dag efter dag.
För hvarje gång tanken på Gaspard
framstsällde sig för honom tog han till
buteljen, till dess han förlorade
medvetandet; men så snart ruset gått öfver
hörde han åter det fasansfulla ropet:
»Ulrich!» och han sprang upp, ropande
åt Sam att hjälpa honom.
Den stackars hunden tycktes, liksom
hans herre, hålla på att förlora
förståndet, ty han rusade till dörren,
skrapade med tassarne och gnagde på den
med sina hvassa tänder, medan den
unge mannen åter tog till konjaken
för att döfva sin fasa. Efter tre
veckors tid var spritförrådet slut och det
hade likväl blott stundtals döfvat
förskräckelsen, som nu blef allt svårare
och fasansfullare.
Den hade blifvit en monomani hos
honom, som endast ökats af det må-
nadslånga ruset, så att den nu i hans
ensamhet tilltog dag för dag. Han
gick af och an i köket som ett
vilddjur i sin bur, ibland lade han örat
till nyckelhålet för att lyssna om den
andre ännu var kvar. Om natten, då
han utmattad slumrade in, väcktes han
genast af det hemska ropet.
En natt rusade han i vild förtviflan
till dörren och öppnade den för att
se hvem som ropade honom. En
iskall vindpust slog emot honom och
genomträngde hela hans varelse; han
slog åter igen dörren och reglade den,
utan att märka det Sam sprungit ut.
Därefter kastade han rysande mera
ved på elden och satte sig ned för att
värma sig. Plötsligt hörde han ett
skrapande mot väggen som kom
honom att spritta till och därpå hördes
ett klagande ljud.
»Gå bort»! ropade han. En lång,
sorglig klagan svarade honom.
Det lilla förstånd han hade kvar,
försvann alldeles vid denna nya fara.
Han fortsatte att ropa: »gå bort», och
gick omkring sökande någon vrå, där
han kunde gömma sig.
Stönandet fortfor och den andre
vandrade rundt omkring huset på
utsidan, skrapande mot alla väggarne.
Ulrich kastade sig med hela sin tyngd
mot den tunga ekskänken, full af
porslin och matvaror och lyckades med
nästan öfvermänsklig styrka skjuta den
framför dörren. Därefter barrikaderade
han fönstret med de öfriga möblerna
och madrasserna ur sängarne. Några
ohyggliga tjut hördes nu utifrån, och
Ulrich svarade äfven med tjut.
På detta sätt gingo några dagar och
nätter, den som var utanför gick rundt
huset och skrapade på väggarne och
dörren med sådan kraft att det tycktes
som om hela det lilla trähuset skulle
gå i spillror och hela tiden lyssnade
den innevarande till hvarje rörelse och
besvarade de ihållande, förfärliga tjuten
med vilda skrik af fasa.
Slutligen en natt var det åter tyst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
