Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ulrich kunde ej förnimma något ljud
och kastade sig uttröttad på golfvet,
där han insomnade. Då han vaknade
mindes han intet, han kunde ej tänka;
det var som om, efter denna tunga
sömn, hans hjärna varit tom. Han
var hungrig, fick reda på mat och åt.
Vintern var förbi och Gemmipasset
åter farbart, så att familjen Hauser
begaf sig af till sitt värdshus bland
bärgen. Då de uppnådde passets slut
bestego de båda kvinnorna åter sin
mulåsna för resten af vägen och
började tala om de båda förarne som
varit instängda på bärget hela vintern.
Så snart värdshuset kom i sikte sågo
de att det ännu var täckt med snö,
men det rykte ur skorstenen och detta
lugnade Jean Hauser.
Då de kommo närmare upptäckte de
på själfva tröskeln skelettet af ett djur,
som sönderslitits af örn arne — det var
ett stort skelett och låg på ena sidan.
De undersökte det alla och mor
Hauser sade: »det måste vara Sam!»
»Gaspard!» ropade fadern och
svarades inifrån huset af ett skrik, ett
egendomligt, skärande skrik, snarare som
om det kom från ett djur än en människa.
Fader Hauser ropade åter: »Gaspard!»
och svarades af ett likadant skrik.
Fadern och sönerna försökte nu att
öppna dörren, men den motstod deras
bemödanden. De gingo in i det
tomma stallet och hämtade en lång
träbom, med hvilken de med förenade
krafter försökte få upp dörren.
Slutligen gaf denna vika, ett förfärligt
buller hördes, som tycktes skaka hela
huset och där, bakom den kullfallna
skänken sågo de en man som stod och
stirrade på dem — en man med långt
hår som föll ned på axlarne och ett
långt, ovårdadt skägg. Kläderna
hängde i trasor på hans kropp.
De andra kände ej igen honom, men
Louise Hauser ropade: Ȍh! mor! det
är Ulrich!» och då såg mor Hauser
att det värkligen var Ulrich, ehuru
hans hår var snöhvitt. Han lät dem
komma fram till sig och röra vid
honom, men han besvarade ingen af
deras frågor. De förde honom ned till
Loeche och läkarne förklarade honom
för vansinnig. De trodde dock ej att
han var obotlig, ehuru det skulle dröja
länge, innan han kunde blifva återställd.
Ingen erfor någonsin hvad som blifvit
af hans kamrat, Gaspard Hari. Louise
Hauser insjuknade och sväfvade länge
mellan lif och död; sjukdomen påstods
vara förorsakad af kölden uppe på bärget.
ORGELBRUS.
Genom tämplets murar,
vittrade och sirade,
våga orgeltoner
ut i sommarprakten,
smeka mossbelupna grafvar,
rosor och cypresser,
binda helgonglorior
af solens varma strålar
och kransa minnet
af de från jorden gångna
alla, alla där de skrida
förklarade ur döden
renade af tiden.
Deras etersjälar
som lätta skyar synas
kantade af arla sol.
Ett enda jordiskt ting
de föra med på färden
mot evighetens hallar,
— en blomma, genomskinligt lysande
likt morgonstjärnan
en nordisk sommarnatt,
som mot ljuset spirat
ur deras kärlekssagor.
Hugo He?iriques.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
