Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
delaktigt intryck, särskildt om man
betänker, att det här var en ung och
opröfvad artist, som fick försöka sig
i en svår och fordrande uppgift. Han
var visserligen något stel, men detta är
i ett dylikt parti att föredraga framför
en teatralisk aplomb. Som öfriga
gudar uppträdde hrr Malm och
Lejd-ström, gudinnorna framstäldes af
fruarna Lindberg och Jungstedt, jättarna
af hrr Sellergren och Elmblad,
Rhen-döttrarna af fröknarna Fernqvist,
Hallgren och Edström, hvilka samtliga
bidrogo till ett i det hela lyckadt
utförande. Fru Elmblads öfversättning
förtjänar till slut att framhållas såsom i
betraktande af de svårigheter,
bibehållandet af allitterationen medfört, god.
Mången sida i densamma läses med
nästan samma nöje som originalet.
Konserterna hvilka under den gångna
månaden varit legio, nödgas jag helt
flyktigt beröra. Aulinska kvartetten har
under gynnsamma auspicier invigt sin
Beethoven-cykel med en soaré, där
programmet utgjordes af en af
ungdoms-kvartetterna, den i c-moll, den stora
trion i Ess-dur, opus 70, med hr
Sten-hammar vid pianot, samt den sista
märkvärdiga kvartetten med den
gåtfulla, fugerade finalen »Es muss sein»,
där i inledningen med den frågande
öf-verskriften »Muss es sein», det knakar
i fogarna, som om yttersta domen stode
för dörren. Klassiska sonater m. m. ha
fransmännen Marteau och Risler å sina
konserter framfört. Den förre är af
gammalt välbekant för vår publik som
en duktig violinist med elegant
föredrag och teknik för modärnare saker
utan att i de klassiska styckena kunna
jämföras med artister sådana som fru
Neruda-Hallé eller hr Zetterqvist,
hvil-kas fasta ton i det burna föredraget
han saknar, att icke alls tala om stil
och uppfattning. Hr Risler är en
intressant pianist med icke blott
utomordentlig färdighet, utan äfven klarhet
i föredraget, där han emellertid mer
förstår att utveckla grace än att skaka
genom kraft i yttre och inre måtto.
För öfrigt ha konserter gifvits af den
amerikanska sångerskan miss Tracey,
en utmärkt fin och behaglig
romansångerska, som äfven i arian ur
Fi-delio visade sig mäktig den stora
stilen -—- hon lär framdeles komma att
uppträda på operan, då det blir
tillfälle att närmare omnämna henne
— samt af fröken Holmstrand, hvars
röst utvecklat sig under de år, hon
vistats i Frankrike, och hvars behag
och talang i öfrigt icke häller tycks
ha aftagit. Måhända får man
äfven åter höra denna sångerska på
operan.
På Vasateatern har fru Wiehe på ett
utmärkt lyckadt sätt fortsatt sitt
gästspel. Hennes »Docka» är det
näpnaste människobarn på samma gång
som framställning liksom sång äro fullt
konstnärliga. Virtuositeten i plastik,
den trippande, automatmässiga gången
icke att förglömma, är beundransvärd.
Likaså kuplettföredraget. Den
lillebitte rösten skötes på ett sätt, att man
hör den hällre — hade jag så när
sagt — än mången falsk hjältesopran.
Fru Wiehe har ånyo visat oss, att man
kan vara artist äfven i en liten genre,
hvilket bör vara en god lärdom för
våra operettsångare. Filippo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
