Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CitKraturkröniKa
»Lifvets salt» — det är kärleken. Så har
poesien, novellen, kort sagdt
skönlitteraturen alltid menat, och kanske är det så
i den nyktra värkligheten också, fastän
man äfven fått höra många andra
förklaringar öfver det urgamla österländska ordet.
»Lifvets salt» kallar i den nyss anförda
meningen hr Karl Hedberg med ett
gemensamt namn det tiotal berättelser, som nyss
af honom utgifvits. Det är visst, tror jag,
ett debutarbete inom novellistikens område
af denne det Hedbergska namnets ättling,
som dock förut på andra litterära fält gjort
sig bemärkt. Både stilen, tonen och hela
åskådningen röja säker hand och säker
blick, och förf. bevisar både i den första,
synnerligt allvarligt hållna, berättelsen
»Stoftets barn» och i de lättare anlagda (t. ex.
den förträffliga »Kärlekens triumf»),
hurusom det är kärlekens krydda som framför
allt sätter »spets» på tillvarons faddaste
hvardagsmat. (Albert Bonnier).
Detta är också, synes mig, den moral
eller den moralitet, den lärdom, hvilken
kan dragas ur hr Hjalmar Söderbergs af
en auktoriserad kritiker i synnerligt höga
toner lofsjunga roman »Martin Bircks
ungdom». Utan minsta tvifvel är det én från
litterär gourmetsynpunkt alldeles ovanligt
välsmakande bok, och man tycker sig märka
en liten odör från mästaren hos hvilken
vår förf. gått i skola. (Hr Söderberg har
som bekant särdeles väi öfversatt Anatole
France’s »Drottning Gåsfot».) Martin Birck
är en svensk Adam Homo, hvars ungdoms
händelser — ej synnerligt ovanliga —
skildras icke i klingande ottave rime men i en
prosa, hvars enkla klarhet i och för sig
ingår såsom ett element i den hållning af
elegant skepsis, som förf. anslår och
genomför. Boken har tre afdelningar: Den gamla
gatan, barndomen; Den hvita mössan,
ynglingaåren ; Vinternatten, den mognare
ungdomen. Öfver denna period sträcker sig
ej teckningen, men då har ock bokens
hjälte fått sin lifskaraktär gifven. Denna
sista afdelning är i mitt tycke den bästa;
den låter framträda den varmare känsla,
som visserligen förut kan spåras hos denna
modärna typ men som endast stötvis fått
bryta fram under den lekande själfironien.
Att kärlekens innerlighet slår ut i blom
under den förbindelse som här afhandlas,
bör nu för tiden icke stöta någon, men
hvad som däremot här och där stöter äfven
den, som icke är besvärad af pryderi, det
är de på några ställen alldeles onödigtvis
anbrakta språkliga grofheter, som
upptagits efter det Strindbergska mönstret,
likasom ock de tämligen ohöfviska halfseriösa
pilarne mot religionen, efter samma modell.
Det ena som det andra synes mig, allt
annat frånsedt, vara mauvaisgenre. (Albert
Bonnier.)
Ett par fruntimmersromaner — jag
skrif-ver så, icke därför att författarinnors namn
stå på titelbladen, utan emedan den
hyper-modärna kvinnosaksjargonen går igen på
hvarje sida, — behandla också kärlekens
s. k. rätt såsom lifvets salt. Det är fru
Ellen Idströms »Thorild och Louise» och
fröken J. L. Stockenstrands »Den gyllene
trappan». Bägge tillhöra det slags litterära
alstring, hvilken träffande betecknas såsom
irrfärder i det blå i sällskap med lånade
reflektioner; ingendera tager fast i det
värkliga lifvet, minst i Sverige trots de svenska
namnen på personer och lokaliteter. När
jag därtill säger, att bägge erbjuda en
osund lektyr, så menar jag därmed icke
egentligen det att den allmängiltiga
moralen sättes i tving, sådant är man ju van
vid, utan det att man hela tiden måste
dväljas i en kvalmig oren luft, där nästan
aldrig en frisk naturlig fläkt susar bort
myskdoften. På många sinnen torde sådant
värka som en farlig berusning. — Värst
är i detta fall fr. Stockenstrands bok, hvari
stilen alltjämt spelar tröttande i den höga
skolan och där inom hela den konstiga
raden af unga damer med konstiga namn
flera stå ganska nära gränsen af
sexual-patologiska subjekter. Att på de sista io
sidorna i boken tillämpningen kommer af
dess motto, efter Swedenborg: »man och
kvinna uppnå sin fulla enhet, därigenom
att de såsom älskande bistå hvarandra till
ömsesidig förädling och förljufning», detta
är då värkligen icke tillräckligt när 206
sidor visat lifvet i sprucken spegelbild. —
»Thorild och Louise» är skrifven i ett mindre
uppstyltadt språk, men här och där komma
ofrivilligt parodiska ställen. T. ex. när
under en i sig själf högst egendomlig
förförelsescen Thorild poetiskt utbrister: »låtom
oss leka oss bort från denna disharmoni
till en ljusare och sällare rymd, där vi äro
två irrbloss, bortstötta från jorden, för att
förenade till en låga återskänka en fackla
åt den värld, som utstötte oss. Kunde vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
