Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tressanta och brännande fråga. Vi
taga oss friheten som inledning citera
ett högst beaktansvärdt uttalande af
den bekante Professor Hagerup i
»Tidskrift for Retsvidenskab»:
»En bekant kriminalist har sagt, att
hvarje samhälle har de förbrytare det
förtjänar. Och hur oberättigadt det
än skulle vara att använda detta
betraktelsesätt som skäl till att fritaga
förbrytaren från hans ansvar, kan det
dock icke förnekas, att anarkismen har
sammanhang med — har sin rot i och
far sin näring af — brister i det
nuvarande samhället, som dock starkare
framträda i vissa länder än i andra.
Det är visserligen ingen tillfällighet,
att anarkismens egentliga hemland är
Ryssland, och att de flesta senare
anarkistiska förbrytare i Europa kommit
från Italien; ty näppeligen någonstädes
har väl vanskötseln särskildt med
hänsyn till behandlingen af de lägre
befolkningsklasserna varit mer hårresande
än just i dessa länder.
Sammanhanget mellan den
revolutionära anarkismens fruktansvärda
förvillelser och vissa sträfvanden att
reagera mot värkliga orättvisor i de
bestående samhällsförhållandena blir
särskildt klart, då man jämför denna
riktning med den idealistiska anarkismen,
sådan den redan för ett århundrade
sedan fick uttryck hos filosofen Fichte
och i nutiden representeras af sådana
män som Tolstoi, furst Krapotkin och
den amerikanske millionären Mackay.
Gemensam för alla anarkistiska
riktningar är den uppfattningen, att den
historiskt öfverlämnade staten med sitt
yttre tvång icke blott sett sig ur stånd
att hindra, än mindre upphäfva den
mänskliga nöden och eländet, utan till
och med själf blifvit en källa till ny
orättvisa, och att ett fullkomligare
tillstånd kan uppnås endast därigenom,
att statens tvångsordning ersättes med
fullkomligt fria, individuella
sammanslutningar af personer med gemensamma
intressen, gemensam lifsuppfattning och
sammanbundna endast genom de band,
som förnuft och sympati skapa. Den
rent idealistiska anarkismen, som hos
sina ädlaste representanter är ett
uttryck för den djupare medkänslan med
mänsklig olycka, tror sig emellertid
icke kunna nå detta mål genom
våldsamma medel, utan väntar sitt ideals
genomförande af den fria utvecklingens
gång, som kanske skall taga i anspråk
’myriader och åter myriader’ af år,
som Fichte säger, men säkert antages
skola leda till en punkt, där det
mänskliga förnuftet gör alla statsbildningar
öfverflödiga. Den terroristiska
anarkismen, hos hvars represen tanter den
mänskliga nöden blott framkallat hat
och förbittring mot allt och alla,
betraktar revolutione7i såsom den nödvändiga
ingångsporten till det tusenåriga riket».
Er fråga afser antagligen endast
anarkismen som utgångspunkt för
våldshandlingar? Den åsyftar således icke den
indivi-dualistiskt-anarkistiska grundsatsen: att alla
mänskliga angelägenheter skola ställas under
individens eller den frivilliga associationens
ledning — en grundsats, hvilken jag
anserut-göra ett oumbärligt jäsämne i den sociala
nydaningsprocessen ?
Under antagandet att Er fråga blott har
den först angifna räckvidden vill jag svara :
Jag tror lika litet att den blodiga
anarkismen kan afskaffas som jag tror att
blixtslag kunna afskaffas vid åskväder.
Visserligen kan man uppsätta åskledare till
skydd för de mest utsatta ställena d. v. s.
samhällets »toppar». Men därmed är den
allmänna faran icke undanröjd. En
tem-peraturväxlig i tidens åskdigra luft —
genom ett stort utbrott eller en långsam
fördelning af våra sociala oväderscentra —
är, enligt min enda tro medlet för åskslagens
upphörande. „ Ellen Key.
Framtiden kan icke häjdas. Men
framtidens idéer kunna af den stora pöbeln
med dess regeringar och representanter i
spetsen för tillfället hämmas. Väck blott
upp medeltidens inkvisition, omgärda den
auktoriserade lärdomen med glitter och
reträttplatser, inför spioneri i privatlifvet, bjud
råheten, som ropar på kroppslig aga och
tortyr, i högsätet, och med de medlen, som
alla slafsjälar och mörkmän trängta efter,
kan det nutida samhället rädda sitt skinn
åtminstone en tid — tills det blir ännu
mera skrumpet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
