Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men häjdas, undertryckas kan icke
anarkismen, den individuella frihetens idé.
Framtiden kan icke häjdas.
Liksom den stora massan, ledd af den.
»bildade» prässen, länge idisslade talet om
delning då det var fråga om socialismen,
så sätter den nu likhetstecken mellan
blodsdåd och anarkism. Till denna missupp
fattning tycks äfven Varia — det är
mycket som tyder därpå — ha gjort sig
skyldig vid uppställandet af sin fråga. Jag vill
för den skull erinra om, att handlingens
propaganda alldeles icke är identisk eller
hör ihop med anarkismen; men att det
synes vara ett svart arf från förut stridande
partier (t. ex. kristendomen, liberalismen
m. fl.) att vid nya åsikters framträngande
eller genombrott de otåliga eller
entusiastiska icke rygga tillbaka för ett mord, som
de tro vara nyttigt. Det var icke den
sympatiske Mac Kinley, Czolgosz ville döda,
utan representanten för det nutida
vålds-systemet, tyrannen/ Af samma skäl drog den
ädle Brutus sin dolk.
När människorna fasa för mord på kung
eller president, under det att de bära med
tämligt jämnmod mordet på en
viktualie-handlare, så visar det, att de ännu trifvas
i sitt underdånighetskrvp, och att det
dröjer, innan fördärfvet af styrande kommer
bort.
Det nutida samhället har emellertid intet
att säga om mord, detta samhälle som är
så rått, att det under form af krig och
värnplikt tvingar folk att mörda och att
öfva sig till mord.
När tvång och mordsegrar komma bort,
det är då anarkismen regerar.
* Hinke Bergegren.
Vill man söka häjda anarkismen, måste
hänsyn tagas ej blott till de egentliga
anarkisterna och deras terroristiska medel att
försöka tillintetgöra den bestående
samhällsordningen, utan ock till de allmänna
missförhållanden, som finnas i våra
samhällen. Ty hur orimlig anarkismens
om-störtningslära än är, så är det dock tydligt,
att den ej kunnat framstå, om vi lefde i
normalsamhällen utan nöd och elände.
Upplösning har länge funnits i religiöst
afseende, då den gamla tron försvagats
och ej passar för den nyare, vetenskapliga
upplysningen. Kritiken af äldre läror har
ofta medfört ett anarkiskt tillstånd med
öfverdrifven fordran på frihet i alla
afse-enden. Grundligare studium af
samhällsordningen visar dock, att fordran på
absolut frihet är en chimär och att sociala
band, regler och lagar måste finnas och
respekteras. Vi måste sörja för odlandet
af den sociala känslan och humaniteten,
altruismen måste blifva en lefvande kraft
i alla våra iörehafvanden, berättigadt
missnöje bland folket måste genom tidsenliga
reformer bringas att försvinna, kapitalismen
måste reformeras, de rike måste allmänt
inse sina plikter, besjälas af stora idéer
och erkänna arbetarnes delaktighet i
rikedomars skapande, hvarmed ock följer
tillbörlig andel af vinsten af industriella före
tag o. s. v.
Sålunda kan det väsentligen af
anarkismens angrepp på det bestående beröfvas sin
udd, om än ej anarkisterna därmed anse sig
vederlagda. De vilja nämligen alldeles
omintetgöra alla gällande
samhällsinrätt-ningar, upphäfva all styrelse och staten
själf, och detta mål skall ernås genom de
mest våldsamma medel, främst mord på
statschefer och ministrar. Då nu
anarkisterna ej blott teoretiskt framställt sin
nedbrytande lära, utan ock utfört en mängd
mord och mordförsök, ha de tillräckligt
visat sig vara den civiliserade statens
fiender, hvarför denna ock måste söka skydda
sig mot dem.
Vid begångna mord eller attentat, har
staten redan i befintlig strafflag medel att
nå den skyldige, då han ertappas, och
nya lagar för anarkistiska mördare
behöf-vas naturligtvis ej. Problemet rörande
anarkismens häjdande genom särskilda
åtgärder mot rörelsens föl kämpar måste
därför riktas på preventiva medel, som
kunna omintetgöra deras propaganda.
Sådana medel äro: inskränkning af
yttrande-och församlingsfriheten för erkända
anarkister, eller stängning af anarkistklubbar,
förbud att hålla anarkistiska tal på
offentliga möten, konfiskering af anarkistiska
skrifter och fängelsestraff därför o s. v.
Härvid är det ej nog med att hålla sig
till endast terroristerna ellerrepresentanterna
för handlingens propaganda, utan ock till
de teoretiska anarkisterna, huru idealistisk
deras åskådning än i visst afseende kan
te sig. De ha drygt ansvar för många
begångna våldshandlingar, då de med sin
auktoritet och sitt anseende för humanitet
drifvit mer företagsamma och lättretliga
individer att med dolk eller revolver söka
realisera det uppställda målet.
* Anton Nyström.
Såsom svar å eder fråga rörande
möjligheten af att häjda anarkismen och om de
medel, som i detta syfte kunna stå till buds,
tillåter jag mig främst erinra om att
människan ju är ett dubbelväsen, som är deladt
mellan djurlif och andelif samt genomträngdt
af en själfuppehållelsedrift, som
naturmässigt yttrar sig i häfdandet af det själfviska
intresset.
Från denna utgångspunkt torde
spörsmålet böra behandlas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
