Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I början hade det händt att han
icke kunnat motstå frestelsen att
förevisa sin samling för några af sina
forna umgängesvänner, ett par gamla
herrar som försökt hålla fast vid
honom i det längsta, men de hade
ingenting förstått.
— Till hvad nytta? hade de frågat.
Fabrikören tycktes hafva förutsett
möjligheten af en sådan invändning.
Han svarade raskt:
— Till lika mycken nytta som
det mesta annat som uträttas!
De stirrade pä honom helt
förbluffade och han stirrade igen.
Slutligen gingo de ifrån honom, bägge
mycket bekymrade. Den ene af dem
sökte komma till tals med pigan för
att bedja henne vara snäll emot sin
stackars husbonde, men det visade
sig ogörligt, då gubben följde dem
genom alla rummen ända ut i
tamburen och såg till, att de gåfvo
sig af.
Redan innan de hunnit ner i
porten, hörde de genom ett fönster
i trappuppgången, det aflägsna
ljudet af hammarslagen, en smula
nervösare än vanligt kanske .. .
De båda gamla herrarna sågo på
hvarandra, suckade och tryckte
under tystnad hvarandras händer till
tecken af att de visste, att de
förlorat en vän.
Sedan några uppmaningar till
sonen att söka få in sin far på någon
inrättning, där han kunde erhålla
vård och tillsyn, strandat på
svårigheten att finna en tillfredsställande
diagnos, beslöt man att icke mera
taga någon befattning med honom.
Man ansåg sig så mycket mer
berättigad härtill, som hans kläder, när
han visade sig ute, råkat i ett
synnerligen komprometterande skick. I
början gjorde man sig besväret att
undvika att möta honom på gatan,
men sedan det blifvit tydligt, att
han aldrig gjorde min af att själf
hälsa eller ens svara på någons häls-
ning, hvems det vara månde, mötte
man honom ogeneradt.
Icke sällan sågs han komma ut från
en eller annan port. Då kunde man
vara förvissad om att det fanns
någon värkstad eller något magasin
inne på gården. Bland sopor och
spänt af alla slag brukade han leta
efter spikar krafsande med
käppspetsen, och det föll sällan någon in att
hindra honom. Folket i gårdarne
kände igen honom sedan gammalt
och tycktes finna ungefär samma
nöje, när han kom, som när en
positivspelare svänger in på gården
och stjälper af sitt instrument på
bocken. De hade för öfrigt olika
öknamn på honom i de skillda
stads-delarne. Det blef ofta ett rop bland
barnen när han visade sig, och de
samlades omkring honom, äfven äldre
människor isynnerhet kvinnor, och
med denna tjänstaktighet, som är
så vanlig gent emot mindre vetande,
hjälptes de åt att leta upp skrot
åt honom. De tycktes nästan
hedrade af att få bistå honom!
Slutligen gick det på många ställen ända
därhän, att barnen gömde pä spikar,
som de hittat under veckans lopp.
Det är icke otroligt att de krökte till
dem med stenar ännu värre än de
redan voro för att öka hans
förtjusning. Han lönade dem aldrig med
någon slant, och de voro så
öfver-tygade om hans fattigdom, att de
icke gjorde räkning därpå, men han
förde ofta med sig de spikar han fått
af dem den föregående gången för
att de skulle få se och beundra hur
raka och präktiga han lyckats göra
dem.. .
Om det då var någon som
framkastade tvifvel om att det var samma
spikar, blef han ond och gick sin
väg. I själ och hjärta var han
både ledsen och stolt, ledsen emedan
de icke velat tro honom, stolt
emedan han förmått att uträtta det
otroliga. I denna sinnesstämning åter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
