Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gräl berättade jag i korta drag historien
om den gamle fabrikören, hvilken ifrån
att ha varit en rättskaffens köpman,
nöjd med sin dagliga inkomst, sedan
han förlorat det som han höll
kärast i lifvet, blef procentare i stor
skala och slutade som vurm på spik.
— Samlarebegäret, så slöt jag
min berättelse, är ett utslag af den
allmänna tomhetskänsla och
förtvif-lan, som behärskar vår tids
människor och kan placeras på pängar
eller på spik!
Min vän som hunnit lugna sig,
yttrade:
— Din fabrikör påminner mig om
en kleptoman jag hörde talas om.
Han hade vurm på silfverskedar och
kom naturligtvis i ständiga trassel,
men som han var förmögen slapp
han undan. Slutligen förde
honom hans släktingar till en
hypnoti-sör, hvilken efter något betänkande
förklarade, att han inte kunde göra
mannen alldeles bra, men ville för-
söka att få hans vurm flyttad öfver
på någonting annat, något
jämförelsevis värdelöst t. ex. kork!
Och sen den dagen sprang han
omkring i alla restauranger i London
och snöt korkar!
Sälskapet skulle just börja att
skratta, då den fetlagde öppnade
sin mun och utbrast med hetta.
— Det får väl ändå vara någon
måtta, min herre, med era
uttalanden! . . . Inte kan man jämföra en
affärsman och en tjuf!
Ett ögonblick stirrade vi alla på
hvarandra utan att förstå. Så
förklarade ett par af de äldre i
sällskapet i lågmäld ton, att de
visserligen insågo, att min vän icke menat
något illa, men att de äfvenledes funno
liknelsen olämplig.
Och det tycktes vara flertalets
mening, men då min vän hade den
öfverraskande själfbehärskningen att
tiga, gled samtalet omedelbart in på
mindre ömtåliga områden.
PAKO-STORHERRN.
LAPPBERÄTTELSE
AF
/”’\ch Skjul den gamle vandringslappen
^—’ berättade med sin sjungande röst:
»Fjällets män äro små, mycket små,
men en och annan växer sig likväl stor.
Somliga af dem blifva stora därför att
de äro stora, andra blifva stora därför
att de måste vara stora. Pako-Storberrn,
hörde nog till en af dem, tror Skjul.
Han var rak och lika vackert styf
som en den finaste landshöfding, och
mössan satt, så länge han var bland oss,
fast på hans hufvud som en vuxen krona.
I tältet luktade alltid kaffe, ty
Pako-Storherrn tyckte ej om att en gäst
själf erbjöd bönor, och de små
fjäll-männers små hjordar drack han upp,
som ett skred dricker jord.
Ingen visste det säkert, men Skjul
tror det och andra trodde det också,
att Pakos för lappen erkända
femtusen renar, neg hade en mycket
stor utarrenderad släkt: visst är, att
om han på fjället öppnat alla sina
i klyftor gömda pänningränslar hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
