Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dalen med ens blommat snöhvit i
silf-verblom.
Och af en sådan fin släkt som han
var se’nl Med i horn inskurna tecken
kunde han visa att hans djur
stammade från den första renhjorden från
den, som tågade fram ur skyn för att
blifva lappens enda hjälp och hela
egendom. Därtill var han mycket fint gift.
Ja, nog var han riktigt storman, bland
oss lappar, en af dem, som bara
be-höfver hålla upp handen för att skugga
skall falla. Också styrde han lappen
med hård lång töm — styrde vidt i
fjällen. Men inför hög öfverhet var
Pako liten, o, så liten — en mask,
ett fjun, som kunde blåsas bort. Detta
gjorde Pako af stor vishet, ty han hade
själf och genom arf lärt, som vi alla fått
lära det, att hög öfverhet ser
lappmannen endast när lappmannen icke syns.
Stark sol föder lång skugga . . . Två
af Pakos lifs tröst sofvo den ovissa
döds-sömnen i en smal klyfta . . . med lock
af onda stenar, och enda dottern var
skamgift med en lapp, som invid stad
åt lent kött och lät visa sig för pängar,
visa sig med hustru, kåta, barn och
renar . . . Tvi! Skjul måste spotta åt
en slik fjällman!
Sådant styggt kan passa åt
skogslappen, han som bär låg krage och
äter sig mätt ur svenskens fat.
Men Skjul vill ej tänka på de fjällmän
som ej längre äro fjällmän, ty då måste
han gråta, som öfver många döda söner.
Ingen mer än fjällets folk förstår det,
men sanningsord talar Skjul, när han
säger, att djäfvulens skabbiga
tiggarehund vargen hälst åt sig utsöker renar
med rot från solens hjord.
Dem suger han, suger!
Men tvi dig, du päst, aldrig får du
ljust blod ändå. — Nej aldrig!
Hvarje morgon var Pakos hjord röd
af rifna strupar och det fast allt hans
folk hölls till vakt så godt som dygnet
om och att lilldrängarne under hela
mörkrets tid skreko, sköto af bössor
och höllo eldarne höga som flammande
solar. Men det talet gick ändå att
gråbens tänder lyste i dunklet som hvita
streck — så skrattade han — och han
sög, sög! Också var Pako-Storherrn
alltid den som först ned från fjällen
tågade med sin flock.
Den dagen det skedde, var det som
om hela mossan börjat röra på sig och
som en bit af himlen följt med.
I den stora goda skogen växte
Pakos renar sig snart åter starka, lugna
och goda: lilldrängarne fingo sofva
och Pako i ro räkna sina ränslars
dolda skatt. Så kom den nya lag,
som skulle hjälpa lapp veta hvar han
skulle låta sina djur beta.
Skjul höjer sina händer mot himlen;
Skjul ropar högt: » Veta! Kan lappen
veta hvar han skall låta sina djur beta!
Hafva fina herrar, som skapat lag,
bott på fjället, hafva de kämpat mot
nordan, hafva de slagits om allt de äga
med vargen; hafva de i ilande
isbarks-vind skidat i dygn, utan både mat och
drick, för att söka att återföra till
märgen svultna djur, som vilja fly?
Renen är ej som stugans milda ko
eller som plogens tämjda häst: renen
lyder ej rop, ej lock, han måste lefva
fri, eljes spränges han af sorg.»
Pako-Storherrn blef den som kanske
refs hårdast af lag som skulle hjälpa
lapp. Femtusen mular bränna beten
som eld, och höga herrar hade klämt
ihop sin hand så här, och sagt: »det
minsta räcker åt lappen!» Till sist
föreslog Jakko Pakos stams ende gröna gren,
att de skulle dela hjorden, efter det
för små flockar ju alltid fanns bete,
men då högg vreden sitt spjut i Pakos
hjärta så han skrek:
»Icke är det lag, som rotar ut lapp,
utan hans egen lättja! Sätt er vid stad
allesamman, halfva fjällens, halfva dalens
afskums folk som ni är, och låt visa
er för pängar eller sof i kåtan vid
elden. Våra flickor få väl blifva män!»
Hvem vill väl också dela på sitt
hjärta? Hvem vill väl också själf lyfta
af sitt eget storhetsnamn? . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
