Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så kom ett år . . . Oj oj oj, ett
sådant år. Det föddes en ondskans mörka
natt och blef ett ondskans mörka barn.
. . . Lemlarne, de slemmiga klumparna,
gjorde mossan lefvande, och sprängde
många oförståndiga ungrenars bukar:
stängslet kring korna sögs upp af en gul
vind, så de alla flydde: »bruna far»
tröttnade på hjortron och började rifva
ren och värst af allt tidigt på hösten
föll blöt snö, öfver hvilken nattfrosten
bredde sitt tjockaste täcke.
Fälten voro icke längre gråa utan
rödflammiga af från renarnas ben evigt
droppande blod.
Snart var hunger det enda de
orkade knacka fram. Och under
glastäcket log mossan och lockade! Allt
fjällfolk måste det året nedöfver, allt.
Somliga drogo ända till hafvets rand,
men detta ville ej Pako-Storherren.
Icke alla fjällmän må väl af att se
vattnets stora platta, fula vidder.
Pako-Storherren hörde till dem.
Trots allt ondt och fast ingen förstod
hvarför, höllo vi oss med klor kvar i
fjället. Skjul var fogde hos
Pako-Stor-herrn då och hans mest betrodda man,
ty Skjul har alltid varit sådan att han
blifvit den mest betrodda, blifvit det
för sin stora vishets skull.
Och nu talade Pako till sist. — Han
kände till ett bete långt borta och
doldt af mycket onda vägar, men
där i stället alltid len vind rådde och
mossan var mjuk ... dit skulle vi tåga.
Alltid vill Skjul minnas den dagen vi
bröto upp. Våra vackra flickor tågande
på ömse sidor om »moln-hjorden»,
hjälpande med klara rop hundarna att
hålla god takt. Skjul och fina sonen
skidade i spetsen, åtta och åtta i led
gingo djuren och till sist åkte
Storherm i sin svarta hudakja för att öfver
de femtusen svajande ryggarna
öfver-skåda allt.
Tjugotusen klapprande renhofvarl
Ingen musik på jorden är skönare
än den, ja mycket skönare är den
musiken än den, som kommer ur herr-
skapsfolkens svarta döda lådor med
ben af trä . . .
Allt gick väl — ett par korta dagar,
men ... Ja, när olyckan vaknat i
fjällen ropar den i stora lurar åt allt
annat ondt som ännu sofver. Jo, så är det.
Jakko blef tagen af ett snömoln. I två
hela dygn ropade och letade vi, när
till sist hustruns hjärta fann honom
med kolten stel af hans svetts is.
Vi rullade honom i snö, öste i
honom många långa kosor brännvin
och gömde honom väl under akjans
mjuka hudar. Men olyckan tutade
vidare i sina horn, och snart låg Jakko
och sjöng feberns röda sånger.
Nu blef det Skjul som ensam förde
hjorden, men alla kände vi oss som
strypta i vår glädje. Renamas musik
blef vår enda. Pako, svartare än en
natt, hade bara piskande ord och
djuren voro som vilda — — ingen af
männen kom till hvila på dygn. Vid
hvarje kort rast värmde Jakkos unga
hustru stenar och lade dem på den
sjukes bröst, för att med dem döda
den pipande fågel som där tagit
bo, och gång på gång bad hon Pako
att för Kristi skull slå läger, eljest skulle
han med egen hand släcka sin sons lif.
Pako blef allt mera svart i skrynklorna
men han teg och så tågade vi
orubbligt framåt, framåt i kall isbarksvind.
Ett lif emot femtusen lif. . . Eller
var det ränslarnas lif det gällde? Skjul
vet ej — men han vill tro att Pako
bara tänkte på sitt folks ära och
därför tryckte knifven i sitt eget hjärta.
Den sista natten löpte renarne som
burna utaf vind: intet kunde häjda dem:
luften doftade bete. Den sjuke skakade,
skakade, ty vägen var ej jämn och fin
som vid stad utan gick genom
vattendrag eller öfver halkiga bärghällar och
båten flög i guppande fart — flög så
hustrun skrek. Men när vi till sist
väl kände skyddet af den lena stora
skogen, flögo tälten upp ur jorden af
trollhand, och så blef den heta,
jollrande sjuke ändtligen lagd till ro på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
