Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fasta hudbäddar. Alla vi andra kastade
oss ned utan att tala — utan att äta:
själfva rackorna föllo, där de stodo;
endast käringarna orkade bygga bål
och öfver lågorna hänga kaffepannor.
Ty förr mista käringar sina ben än
sakna kaffe! Efter bara en timmes god
sömn vaknade Skjul alldeles så hvilad
som om han icke vandrat alls. Skjul
har aldrig tyckt om att tro hvad andra
säga; Skjul har alltid velat veta själf.
Nu ville också Skjul veta själf, och
så stack han fotterna i remmarna och
skidade den goda lös-snön, som nyss
fallit, en vid rundel kring lägret.
Ja, allt var så »lagom» som Pako
sagt . . . skogen var en brud.
Trädstammarna lagom glesa, grenarna lagom
täta — ingen hård vind — och mossan
evigt nyfödd.
Men så fick Skjul bland träden se
ett brinnande öga, så fick han se ännu
ett — båda två röda, som af ond eld
— och det var ond eld, Skjul såg,
stugans onda eld sedd genom fönster.
Försiktigt skidade Skjul tillbaka till
lägret och väckte Stor Pako, som sagt
att skiftet var fritt från hvarje
nybyggareide.
»Håll noga vakt!» Detta var Pakos
hela tal. Så gick han i sonens kåta,
där just då hustruns gråt hördes så
hjälplöst blandad med fogelns hesa pip.
Den gången tyckte Skjul att
Pako-Storherrn var född stor!
Noga vakt, mycket noga vakt höll
Skjul, fast det nog ej var så af vikt,
efter djuren voro för svultna att se
annat än det de hade framför mulorna.
— Men en höstack — en usel en,
fanns ju invid stugan, och därför så . . .
Just i gryningen kom ut på bron
nybyggaren, en så stor, ful, röd man,
med små, små ögon fulla af tjock sömn
och kinder runda af gröt.
Han stirrade, gnuggade de små, små
ögonen, stirrade om igen — och ropade
sedan så fula ord att Skjul ej vill
nämna dem.
Så sprang han tillbaka in i pörtet,
ryckte ned bössan från kroken öfver
sängen och rusade som en ilande vind
till lägret, där det redan rådde tryggt
lif och fullt arbete. Med mössan
under armen gick Pako-Storherrn honom
till mötes och sade höfligt:
»Var välkommen, hvem du än är,
välkommen i Pakos läger!»
»Pakos läger»? Ditt läger, ditt
gulbruna . . ! — Ja, så kom så stygga ord
igen att Skjul ej vill säga dem.
»Är lägret ditt, så är marken min,
och marsch med er ert pack, det råder
jag er till, eljest får ni med Stor-Johan
att göra!» Grötkind skakade onda
bössan högt i luften; men
Pako-Storherrn, ännu Pako-Storherrn, frågade:
»Har du papper?»
»Papper? Skulle jag visa papper åt
dig din tjufstryk?» (Nu säger Skjul ett
af de fula orden efter han måste.) »Ty
tjufvar äro ni allesammans, men icke
ska’ du få stjäla bete på min mark,
det lofvar jag!»
»Du är ensam, vi äro många —
Pako talade med mycket fint lugn —
visa papper eller också sluta vi dig
inne i ditt hus och bulta så igen din
dörr. Mat skall du få, men beta våra
djur i fred på vårt eget bete, det vilja vi.
■»Ert eget bete!»
Grötkind skakade åter ond bössa
men innan kulan hunnit lämna sitt
mörka bo, kom käringen hans
framrusande och skrek:
»För gossens skull tänk på hvad du
gör, Johan! Hämta i stället nya
länsman! Han är ju i byn just nu.»
Klump-Johan skakade sin vämjeliga
näfve — tvi! — bad käringen akta
gossen för pästen, det var vi, och flög
bort. Ja, nu hade stackars fjällmän det
som i en himmel. Femtusen hårdt
utsvultna djur och en dödssjuk son i lägret och
onda, långa vägar rundt omkring. Och
ändå såg Skjul ingen annan råd än
bryta upp, ty lag tror alltid lappen bo
i hus: den säger ständigt: »du skall,
du skall ej; aldrig, du skall, om du
kan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
