Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu hände att Pako alldeles glömde
af att längre vara en äkta född
Storherre. Han hojtade, han skrek, han
knöt näfven, han spottade och talade
stora smutsklumpar. Ja han svor och tjöt
att vi skulle stanna, stanna, stanna, bara
för att reta den där gröt-tiggaren —
som åker efter ko.
På lika sätt som husbond’ skrek,
skreko lilldrängarne; på lika sätt som
lilldrängarne skreko, skreko flickorna.
Hela lägret var en stor storm . . .
Den ende som var vackert tankfull,
det var Skjul, som skulle råda: men
Skjul behöfde ej vara vackert tankfull,
ty han blef ej tillfrågad den gången.
Och glad var Skjul slippa råda, ty
hvart skulle vi taga vägen? Till hafvet?
Dit var väg så lång som till himlen ja
mycket längre. Och hur lyckas drifva
djur från mat till svält?
Efter stormen, sade Pako, nu
Stor-Pako igen, att hans son fick ej flyttas,
därför stannade vi.
Ja så händer det ju att man först
efteråt vet allting alldeles riktigt. . . Men
Skjul tyckte ändå att de orden voro
sådana, att han minnes dem som små.
Den natten slötos af sömn ej mångas
ögon i lägret. Pako vid stockelden lät
den korta pipan få så lång tobak att
den räckte till en flera timmars rök.
Bredvid honom satt den gamla
mormor hophukad och krokig som en
kringvriden tall kokande örter åt enda
sonsonen. Två gånger steg Pako upp
från värmen för att lyssna till den
pipande fågeln, som skrek allt mera
hest och allt mera högt. När Pako
sedan kom igen var han mycket
suckande och sökte värma hjärtat med
flera stora klunkar godt vackert
brännvin.
Men fast Skjul vaknade just då och
berättade att han var mycket sjuk och
nästan tappat både ben och öron af
nattens dis fick han ej en enda droppe
ändå.
I den stunden var Skjul säker på
att Pako var en mycket liten man.
Slutligen darrade mörkret och så kom
dagern, men ej den grå, som diar lif
ur vinterns bröst, utan den vackra röda,
som finns i skogen ibland vid vintertid.
Vi lappar kalla den dagern för solens
kalfning. I den dagern blir allt ljust,
allt lätt, och i den dagern kom nu
länsmannen åkande i blå kappa, sida
vid sida med klump-Johan, som
bundit fast skidorna på ömse sidor om
slädan så de stodo ut som hans egna
stygga huggande tänder.
Ja nu var ej Pako, Pako-Storherrn
längre: nu var han barn af ett fjun.
Med mössan ej längre ens under
armen utan på marken kröp han fram
på knä till länsmannen, kysste hans
kappflik och sade med jämrande
gubb-röst, som vi inte kände igen:
»Betet är vårt... lappen har haft
frid här i årtusenden ... vi svälta ihjäl
om du drifver oss bort!»
Ja, så berättade han att han skötte
hjorden åt många lappar, ty sådant
måste en fjällman säga för att skydda
sig för svensken, som ständigt frågar,
hur rik är du lapp? och slutade med
att bedja länsman själf nyttja ögon.
»Se på oxarna», grät Pako, »se på
deras ben utan skinn och på deras
sidor utan kött. Jagar du bort oss dödar
du många fjällmäns hela egendom och
min ende son om hvilken lif och död
slåss därborta i tältet, fast lifvet är
mycket, mycket svagt.»
»Ni lögnarpack!» skrek nu
klump-Johan. »Du har visst ingen sjuk son.
Läs kontraktet högt, länsman! Se’n ska
vi göra processen kort!» Länsman,
alldeles ung och ljus och med ögon
som värmde med samma dager som
skogen nyss — dager från sol som
inte syns — tog det stygga blå
papperet, som klump-Johan lämnade honom.
Men nu kom Jakkos unga hustru
utstör-tande, kastade sig på knä bredvid Pako
och snyftade: För Kristi skull, drif
icke bort oss. Den goda svetten syns
i hans panna, men blir han nu åter
lagd i den kalla, rullande akjan så...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
