Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hos de enkla lagar, som äro den
lef-vande och ledande anden i allt, hvad
jordens är. Martin Birck säger på ett
ställe: »lifvets dubbla konst består i att
lära och att glömma». Eller med andra
ord: lifslyckan betingas af förnyelse och
glömska. På alla stadier, inom hvarje
lifsområde äro hunger och drift
tillvarons starkaste makter, utvecklingens
drifvande krafter. Den mänskliga
kulturen har omvandlat dem till arbete
och kärlek. De äro lifvets lag, men
tillika dess evangelium, ty de ensamt
förmå skänka förnyelse och glömska,
lyckans betingelser. Men Martin Birck
arbetade utan mål och älskade utan
mod!
Många kunna eller vilja ej förstå,
hvad som säges i Martin Birck,
enhälligt måste dock det beundrande
berömmet blifva för hur allt blifver
sagdt. Det får främst fastslås, att
Hjalmar Söderberg med denna bok riktat
vår litteratur med ett klassiskt värk.
Jag behöfver blott erinra om bokens
förtjusande förspel och sublima
slutsidor! Eljest har man föga lust att om
denna bok, som talar så omedelbart
från själ till själ, komma fram med
objektiva värdesättningsförsök eller
välmenande horoskop. Intet är så ovisst
som en svensk diktares framtid! Men
om Martin Birck under den fortsatta
lefnadsfärden i likhet med Peer Gynt
en gång kommer till andra resultat,
skulle det vara en stor glädje att få
höra honom i en ny bok berätta oss
dem. Nu kunna vi blott tacka honom
hjärtligt och varmt, för hvad han denna
gången gaf.
Det hvilar öfver Hjalmar Söderbergs
böcker samma ton och stämning af
andlig förfining och frigjordhet,
högfjällets rena luft och vida synkrets, som
i än rikare mått återfinnes hos hans
store mästare, Anatole France. Vi
som vandra här nere i skumma dalar
i människovimmel, där fanatism och
fåkunnighet kasta långa, svarta skuggor
på vår väg och förfulningens dammoln
förmörka solen, vi längta ditupp till
ljuset, till tankens klara eter, Ariels
element, där det är så ljufligt och lätt
att andas.
KYRKAN VID HAFVET.
Du är byggd af grå granit
på den nakna åsen.
Vid din fot går dyning hvit.
Kring din spira hit och dit
sväfvar stormvan måsen.
Öfver fiskarstadens hus
smäckert torn ses sticka,
skakadt af orkanens brus,
skinande i solens ljus.
Stolt ditupp vi blicka.
Spetsen synes långt i gatt
i den klara dager.
Lyser månen stilla natt,
vid sitt roder, vid sin ratt
sjöbjörn märke tager.
Klockan ringer söndagstid
öfver klippor kala
med en klang, som ekar blid,
Orgelns toner skänka frid,
öfver stugor dala.
Men ger sillen icke bröd,
nekar hafvet fångsten,
klockan ringer folkets nöd,
ber till Gud, att hungerdöd
ej må sluta ångsten.
Och om djupet offer tog
under fisketuren,
öfver skeppare, som dog,
klockan klagosången slog,
långt af västan buren.
Kyrka, du är folkets själ,
klocka, du är tunga.
Ring i ve och ring i väi!
Tar mig hafvet, mitt farväl
låt kring bärgen sjunga!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
