Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samt, i följd däraf, den skiftande dager, i
hvilken han framstår för historien likasom
den, hvari han kom till sin samtid, icke
såsom man ännu ofta hör framställas berodde
blott på ytligheten och oroligheten i hans
natur, utan i själfva värket framtvungos af
omständigheter, åtminstone till en del
oberoende af honom själf. Men så stor var
dock makten af Gustafs personlighet, att
när förf. skipar rättvisa — hvilket
härvidlag icke alltid faller sig så lätt — mellan
hvad som var till godo eller till ondo i de
nya betydelsefulla insatserna i det svenska
folkets lif, enhvar dock måste inse, huru
de djupaste förutsättningarna för bägge
delarne lågo just i hans egen ande, så rik
på godt och ondt. (Wettergren & Kerbers
förlag.)
* * *
|Hr Gust. af Geijer stams roman för året
heter »Kvinnomakt». Den gifver, efter en
lång -— alltför lång — inledning, under
»jag»-formen framställningen af en
själshistoria, sådan denna för en känslig man
format sig under invärkan af tre kvinnor,
som utöfvat sin makt på hans lifsöde. Den
ena hans hustru, som var en ovärdig
varelse; den andra hans unga dotter, som
var hans afgud och för hvilken han själf
var en afgud; den tredje slutligen en vän,
som borde ha varit helt hans goda genius
och som till en del också blef det. Det
är mannen själf — doktor Hugo Brenner
heter han — som framställes berättande
för författaren sina lidandens historia,
hvilken han för en gång kände behof att bikta
för en förstående och besläktad natur.
Men vid bokens genomläsning har nog
mången icke kunnat värja sig för den
tanken, att när författaren själf valt denna
form så är det för att bättre förklara eller
försvara sig mot dem — och äfven de äro icke
få — hvilka, med allt erkännande af det
vackra, det rörande och endels värkligt
gripande i hans berömda föregående bok
om »Lille bror», stött sig på dess blottande
inför hela världen af hans eget intimaste
familjelif. — Förf. har i en antikritik
förnekat att detta varit hans mening och att
de uttalanden om konstvärks förhållande
till den skapande konstnären, hvilka
förekomma i inledningen samt i synnerhet den
hela slutkapitlet genomgående ton, som an
setts nästan öfvergå från defensiv till
offensiv, skulle ha en för honom, författaren,
personlig härledning. Må så vara, men
misstaget från läsarnes sida är mer än ursäktligt,
och i alla fall skulle, synes mig, denna
uppfattning af hela arbetets inre mening
vara att fasthålla (med eller utan dess
gillande), för att rätt bedöma »Kvinnomakt».
Ty annars vill man gärna göra den an-
märkningen, att berättelsen ovillkorligen
skulle ha vunnit i lif och omedelbarhet,
ja äfven att dess psykologiska intensitet
skulle kunnat skärpas, ifall förf. låtit den
utveckla sig så till sägandes rätt och slätt,
utan den konstlade apparat, hvari den
fram-föres. — Härmed må nu vara huru som
hälst, så är »Kvinnomakt» en både fint
tänkt och fint skrifven bok, i hvilken man
igenfinner alla de hr af Geijerstams
egenskaper som författare, hvilka med rätta
ställt honom på en synnerligt hög plats
inom vår modärna litteratur. (Gernandts
förl.)
* * #
»Reflexer» af Amanda Kerfstedt är en
roman, som jag gärna skulle önska enbart
berömma för de åtskilliga goda sidor, som
den äger. Så för dess enkla, klara och
vackra språk, alldeles fritt från den
öfver-lastade utstoffering, detta litterära
»putz-macherei», hvari en hop modärna
författarinnor söka öfverbjuda hvarandra. En
annan god egenskap är dess renhjärtenhet.
Förstå mig rätt. Jag vill visst icke förneka
litteraturen frihet att behandla ämnen af
ömtålig natur, skildra passionernas förvillelser
eller till och med släppa gäcken lös i en
smula frivola äfventyr, när framställningen
adlas af talangen. Men jag håller också
på berättigandet af den litteratur, vid hvars
blotta namn det ästetiska snobberiet
föraktligt drager på munnen: familjeläsning.
Fru Kerfstedts författarskap har alltid gått
i den riktningen. Och dit hör också
»Reflexer.» — Men olyckligtvis finns mer
än mycket att anmärka däremot.
Obegripligt af hvad skäl, har förf. här
sammanfört två särskilda historier, som icke
ha ett spår med hvarandra gemensamt,
annat än så att säga sockenbandet. D. v. s.
det rent lokala förhållandet att de tilldraga
sig (utan någon inre nödvändighet) i samma
trakt och inom samma sällskapskrets.
Också återfinner man här ett vanligt
för-fattarinnefel, att samla ihop en stor massa
bipersoner. Meningen är väl att härigenom
gifva berättelsen större liflighet, men
värkan blifver ofta den motsatta. — Själfva
uppslaget och den öfverraskande
upplösningen skulle kunnat göras något helt
annat af, om förmågan funnits att fördjupa
ämnet. (H. Gebers förl.)
* * *
Bland andra skönlitterära arbeten är att
omtala en ny Storgårdsidyll af Karl-Erik
Forslund, »Storgårds-Blomster; En ung
Faders Dag-bok», med vignetter af Lydia
Skottsberg. — Omslaget, för att först fästa
oss vid detta, äro riginellt; symbolistiskt på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
