Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då uppdök plötsligt, bland mina
tankars tummel, ett minne, som
liknade en glimt af hopp. Jag erinrade
mig, att när ormar icke äro hungriga
eller uppretade, hafva de blott en
åstun-dan — värme. Det behag de finna
häri, försoffar dem, och på så vis kunna
de länge hållas i overksamhet. Med
en förtviflans ansträngning reste jag
mig åter upp i sängen, ryckte loss min
yllefilt och kastade den utåt golfvet.
Jag lyssnade i andlös spänning,
flämtande, och skälfvande i hvarje nerv.
Ljudet fortfor alltjämt, men jag tyckte
nästan att det lät svagare och liksom
lättjefullare ... O Gud, hade ormen
verkligen slagit sig till ro på filten?
Nej, jag bedrog mig icke! Bullret
aftog för visso, mellanrummen af
tystnad blefvo allt längre, och till sist hörde
jag ingenting mer. Jag drog en
befrielsens suck. Mina lemmar, som
fasan förstelnat, började att återvinna
sin spänstighet, jag andades lättare, och
jag försökte ännu en gång att ropa
på hjälp. Men jag kände icke igen
min egen röst, den ljöd hes och
liksom slocknad. Och ingen kom, ingen
svarade på mina rop. Jag sökte då
att fixera mina tankar, att uppdraga
en plan för mitt kommande
handlingssätt . . . Hvad jag nu liksom från första
stund, bade klart för mig var, att jag
icke för något pris i världen vågade
stiga ur min säng och sätta fotterna
på golfvet, förrän dagen grytt. Blotta
tanken att jag vid första steg jag tog
kunde trampa på en giftig best,
förlamade mig. Stiga upp och fly, när
det blef dager och jag kunde undvika
faran, ja, det ville jag göra, men att
nu rusa min väg i blindo — nej, och
tusen gånger nej!
För resten beräknade jag allt. Jag
hade sannerligen min
kombinationsförmåga i alldeles för godt behåll!
Skulle icke ormen, tänkte jag med
raf-fineradt själfplågeri, söka sig en annan
och bättre tillflyktsort, när den af
sängvärmen ljumma filten hunnit blifva af-
kyld? Och var icke i så fall
människokroppen och dess grannskap ett
oemotståndligt lockbete?. . . Åh,
allenast driften att utdela bett, begäret att
få hugga sina tänder i varmt och
blödande kött, skulle måhända vara
tillfyllest för att förmå min fiende att
lämna den angenäma hvila, hvarpå jag
räknat för min räddning! . . .
Dessa tankar voro icke sena att bära
frukt. Örngåttskudden följde filten
efter, och slutligen gingo äfven de
öf-riga kuddarna samma väg.
Hvilken natt! Ömsom skälfvande af
köld och badande i svett låg jag där
i min nästan tomma säng eller, rättare
sagdt, inkilad i mellanrummet mellan
sängen och väggen, ty i förskräckelsen
tryckte jag mig så nära den senare
som möjligt. Och jag låg där med
återhållen andedräkt, stilla, orörlig och
utan att våga sträcka ut hand eller
fot af fruktan att därigenom påskynda
en sammanstötning med den hala och
fuktkalla kropp, som jag hvarje
ögonblick väntade att få känna slingra sig
kring mina lemmar!
Det är icke nog att säga, att det
dröjde länge, innan dagen kom . . .
Ändtligen såg jag, åt fönstren till,
en blek ljusning — så blek, att det
fordrades mina af ångesten skärpta
sinnen för att urskilja den. Så
småningom blef dock mitt hopp till
visshet, och jag började redan att kunna
skönja konturerna af föremålen i
rummet. Nere på golfvet skymtade jag
mina sängkläder i en mörk massa,
men att särskilja några detaljer var
ännu omöjligt, och i min omedelbara
närhet, där sänggardinerna kastade sin
skugga, gick detta än mindre för
sig. Således: åter en stunds pinsam
väntan!
O, huru gudafagert syntes mig icke
dagsljuset, när det slutligen, glittrande
mot rutorna, fullt och klart sken in
genom fönstren samt upplyste rummet
ända in i dess undangömdaste vrår!
Alltsedan det började dagas hade jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
