Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
råhlin, foto.
HERR AXEL ROOS, DRAMATI SKA TEATERNS
TJPP-tBURNE OCH FÖRTJÄNSTFULLE ANDRE
REGISSÖR, SOM I HÖSTAS FIRADE
SITT 40 ÅRS JUBILEUM VID
SCENEN OCH NU NYLIGEN
FYLLT SEXTIO ÅR.
nom, att mannen blir svartsjuk. För
att få henne botad, öfvertalar han
vännen att ge sig ut för Coudray och
uppföra sig så illa som möjligt.
Put-set lyckas. Men lilla frun, som
uppdagat fusket, hämnas genom att utge
sin i hemlighet hemkomne bror för
Coudray — hon låter sig kurtiseras
af honom, mannen öfverraskar dem,
afslöjning, förlåtelse, famntag. Utom
hr Personne roade fröken Åhlander
som en nucka, hvilken kokett kråmar
sig inför den förste fingerade Coudray.
Fröken A. Janson var vacker och
behaglig som alltid, och hr Hedlund spelte
svartsjuk med vana. Hur många
rasande äkta män har han nu gjort?
Fröken Sjöberg verkar speldosa, mycket
näpen, men själlös.
Gustaf Bergström, som vanligtvis
bara »tjänstgör», d. v. s. spelar utan
att lefva helt med, fick riktigt upp det
goda humöret i »Föreningsfesten», G. v.
Mosers muntra fars, som tagits upp
på söndagsmatiné. Det var alldeles
som förr, då han spelte kujonerade äkta
män på Södra teatern mot fru Forneil.
Åter ljödo skrattsalfvorna, så snart han
öppnade munnen till »hähä» och
trip-pade ikring på scenen, tummande på
klockkedjan och illmarigt blinkande med
ögonen. Lycklig den, som så bevarar
sitt goda lynne! Som två pratmakare
lyckades hrr Hamrin och Ekelund.
Hr H:s beställsamme vaktmästare lade
inga svårigheter i vägen, och af hr E.
får man hvad man väntar — falsetten.
Södra teatern har försökt sig på en
amerikansk fars, »Smekmånaden», af
G. H. Broadhurst. Den smekte inte
alls publiken och gick inte alls någon
månad. Den var ett delvis ganska
oförargligt, delvis alltför klumpigt
upptåg, naturligtvis saknades inte cancan.
I detta cirkusnummer måste fru
Fahl-man uppträda. Hvarken hon eller
publiken hade roligt. Mera intresserad
tycktes hr Hagman, då han hade
huf-vudrollen. Fullt indifferent syntes hr
V. Lundberg, som hade stoppat upp
sin general till clown. Det har,
märkvärdigt nog, fallit på denne magre
mans lott att spela imponerande
militärer, och kan underkastar sig sitt öde
med resignation.
Föga bättre lyckades direktionen med
Aug. Blanches »Läkaren», som aflöste
»Smekmånaden.» Man bör betrakta
hvarje pjäs i förhållande till den tid,
då den skrefs, och »Läkaren» har, som
bekant, haft sina jubeldagar, för öfver
femtio år sedan. Men nu är den föga
njutbar. Det enda, som yppar
diktaren i detta för öfrigt ledsamma opus,
äro en del, visserligen i gammal stil
hållna, men ännu i grund sanna och
slående metaforer. Styckets moraliska
kapacitet betviflar ingen. Hr Hagman
hade en hufvudroll — var intresserad.
Likaså hr Barcklind i den andra
huf-vudrollen. För resten minns jag
ingenting, utom att hr E. Olson sjöng
studentkupletterna i första akten rätt
karaktäristiskt.
»Läkaren» måste nedläggas på
sotsängen, och »Andersson, Petterson &
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
