Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att det sist och slutligen var till vänster
man gick.
Huruvida det var en fullständig
hemlighet på gården att den vackra fru
van Musschenbroek hade en beundrare,
som icke spelade guitarr och icke heller
nöjde sig med att gå och sucka i
månskenet, vågade han icke afgöra. Hvad
han däremot såg och kände var att ett
par gråblå ögon blefvo alltmer
frånvarande och att det fanns en blick, som
sällan mötte hans.
Kanhända var skulden hans egen.
Han hade upphört att söka fru van
Ryswycks sällskap och bedrog sig
kanske icke, då han föreställde sig hon
tyckte det vara bäst så.
Om han, något som understundom
hände honom, tänkte på det original,
som en gång var orientalist i Haag,
var det en — i hans eget tycke —
ganska naturlig sak. Oafsedt skillnaden
i ålder, inställde sig jämförelserna af
sig själfva. Han hade haft tur,
holländaren icke, och det skulle bara roat
honom att veta om Jansen verkligen
skulle blifvit lycklig, ifall han vid en
gifven tidpunkt kunnat utbyta sin lott
mot hans.
Trots alla mer eller mindre
välkomna funderingar af detta slag, föll det
honom icke in att fruktan för det
löjliga skulle hindra en människa att
känna sig tillfreds med sitt öde. Han visste
mycket väl att han var löjlig, men det
gjorde honom icke otacksam och det
fanns ögonblick, då han förstod att
orientalisten klädt sig i säck och aska,
därför att den lycka en viss kandidat
kunde kalla sin aldrig blef hans eller. —
Kandidaten kunde lämna skådebanan.
Detta var ett drama med omvända
proportioner. Folk kände sig stundom
frestade att glömma att världen
existerat före deras tid. Den som roade sig
med att gå och fantisera öfver Adriaan
Jansens lilla äfventyr hade väl nätt och
jämt börjat lära sig läsa inantill, då
det var färskt . . .
Den glada samvaro, hvilken gjort
vistelsen Vårås så angenäm, fortsatte
fjorton dagar inne i hufvudstaden, och
då man skildes åt var det med hopp
om ett snart återseende.
Plantageäga-ren hade bedt sin bror komma till
tropikerna, när han väl tagit doktorsgraden,
och den alltid älskvärda dofia Mercedes
hade lofvat jägmästaren att tillbringa
en eller annan vecka på hans gamla
gård nästkommande sommar. Nu ville
hon, efter hvad hon upprepade gånger
försäkrat, uteslutande ägna sig åt sin
styfdotter, som skulle göra familjen
Lindfors sällskap till Java, innan den
kalla årstiden började — det märktes
tydligt på brefven därbortifrån att
hennes man begynte finna tiden lång i sin
ensamhet. Han var verkligen att
beklaga, men antingen hon beklagade
honom eller icke, talade Martha lika
sällan om Jan. Under de knappa två
veckor sällskapet uppehöll sig i
Stockholm mådde hon icke rätt väl, och en
afton förklarade hon på sitt stillsamma
sätt att det var hemlängtan. Hon hade
kommit till Europa för att återse
Holland — det var Holland hon saknade.
Nästa morgon packade man sina
koffertar, fru von Musschenbroek hade
fattat det beslutet — hon kunde fatta
så snabba och oomkullkastliga beslut
ibland — men när den gamle
jägmästaren stod nere vid järnvägen och såg
tåget försvinna med de kära gästerna,
ville han icke tro sina ögon.
»Det är inte möjligt att de rest»,
sade han till sin brorson, men
brorsonen stod tyst. Han hade varit tyst
hela dagen, och då han kom för sig
själf, tänkte han icke på att det var
sent. Det var något han ville reda ut,
och det rörde sig längst nere på
bottnen af en lugn sjö. Den stormen skulle
aldrig stiga till ytan, om det var en
storm. Kanhända var det bara stilla
vågor, som stego och sjönko och
slätades ut nere på djupet, men det skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
