Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finnas här också några stora hus med
tillskrufvade luckor. Numera äro de
magasin, men de störa icke heller
lugnet, ty deras portar med de
rasslande kedjorna vetta ut mot
gränderna.
Men det förnämsta af allt är en
ålderdomlig portik, som fröken Selma
Blom aldrig går förbi utan att erfara
känslan af en mild smekning. Den
gamla portiken är rikt prydd med
druf-klasar och bevingade väsen, som blåsa
i basun, men det märkvärdiga för
fröken Selma Blom är en liten scen, som
för många år sedan tilldrog sig i dess
djupa hvalf. Det var under de
oro-fyllda julidagarna 38. I en lägenhet
på nedre botten sitter på fönsterpallen
vid mors fötter en liten flicka
hopkrupen, med hjärtat bultande af
förskräckelse. Fönsterluckorna äro
för-skrufvade ehuru det är midt på dagen
och man kan höra ett sorl utifrån, så
att man måste fatta sig om hufvudet
för att icke få svindel. Trumhvirflar
brusa upp för att strax nästan drunkna
i oväsendet. Det klingar af inslagna
fönsterrutor i grannskapet och det
dundras mot stängda portar. Skränet
stiger och stiger, men då sker det
otroliga: soldaterna gifva eld — bom, bom.
Den lilla flickan förstår icke riktigt
hvad föräldrarna hviska om, men mor
ser upprorisk ut och trutar harmfullt
med de fylliga läpparne. Far är
krit-hvit och knyter näfven.
Fram mot aftonen har tumultet
upphört och far tar sin promenadkäpp,
som döljer en klinga, för att gå och
skärskåda händelserna på närmare håll.
Då är det som den lilla flickan lyckas
smyga sig från den vettskrämda
pigans uppsikt och ned i portgången, ty
hon är förfärligt nyfiken att också få
uppsnappa litet utifrån världen denna
underliga dag. Hon sträcker sin lilla
näsa utanför en af de skymmande
druf-klasarna och spejar bortåt gatan, men
icke ett lif synes till. Jo, tsl är det
redan fars promenadkäpp som åter
stöter mot gatstenarna? Nej, det är
bara en skolgosse, som stödd mot en
påk linkar hem på en söndertrampad
fot efter en högst händelserik dag i
hans unga lif.
Han har varit midt i tumultet, det
kan man se. Mösskärmen är afsliten
och rocken har fått släppa till alla
knappar, så att den har måst fästas
ihop med en marongnål för att icke
blotta den smutsade skjortan. Den
lilla flickan niger med beundran och
värdighet. »God afton, medborgare.»
Ty så skall man hädanefter titulera
hvarandra, har hon hört pigorna säga.
Och den unge skolgossen lyfter på
den skärmlösa mössan och hälsar
tillbaka med allvarlig värdighet: »God
afton, medborgarinna.»
Det känns så leende godt att kunna
minnas sina föräldrar i dessa båda
barns små viktiga skepnader, när man
dagligdags går förbi den gamla porten,
och när man jordat alla sina kära och
står så ensam, att man numera duas
af ingen, utan för hela världen rätt
och slätt är fröken Selma Blom.
»Det är härligt att kunna minnas
sin mor så som jag kan det», säger
hon högt till sig själf medan hon står
i det öppna fönstret oeh strör ut korn
till dufvorna. »Hvilken förtjusande
kvinna — hvilken fin berätterskal Jag
har många förtrollande minnen från
min egen barndom, men de blekna
vid sidan af historierna om min
älskade lilla mammas upplefvelser. Och
det är helt naturligt, ty mitt minne
kan icke upprepa händelserna lika
intagande som mammas berättarkonst
visste att åter lefvandegöra hvad som
är förbi. Ack — ack! finge jag åter
höra den rösten, se in i de milda
kloka ögonen. Om längtan kunde
återkalla de döda — ja, då! Om man
kunde låta narra sig så som — Nå!
det var i alla fall ett underligt
förtroende, Alma gaf mig.»
Dufvorna flyga bort med tunga
vingslag, ty mörkret är nära. Fröken Selma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
