Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Blom lägger en kotlett i pannan på
trefoten i den öppna spiseln, och
medan den sakta fräser står hon i
eldskenets rödgula reflexer och fortfar att
tala till sig själf såsom ensamma
människor bruka det.
»Så här måtte det ha gått till. Det
har varit en sådan där sommardag, då
sol och moln liksom jaga undan
hvarandra. Sjön är full af lifliga vågor.
Vår direktör kommer in till sin fru,
där de bo i den präktiga villan vid
Saltsjön, och föreslår henne en
segeltur. Han har kommit öfverens med
några bekanta. Men hon vågar icke,
hon är klen och nervös, och vågorna
därute bli nu så fräsande och molnen
rå mer och mer på solen. »Det skall
damer med, men de äro inga pjåk»,
snäser han till, och så går han. Men
hon faller i gråt. Hans missnöje har
mycket mer gällt hela hennes lilla
brutna person, än hennes vägran att
följa med.
Från sitt fönster ser hon båten lägga
ut. Och man kan förstå i hvilken oro
hon iakttagit hur seglen fladdrat innan
de fångat vinden, hur båten ligger på
sidan med yrande skum kring bogen.
Hatten flyger, af en af damerna och
försvinner bland vågsvallet. Men hennes
Svante virar ihop en brokig silkesduk
till turban och trycker den
själfsvål-digt på damens vackra, svartlockiga
hufvud. Glammet från det glada
sällskapet höres kring stränderna och lockar
folk ut på balkongerna. »Det är en
djärf seglats», menar man.
Men de seglande nå utan äfventyr
sitt mål, ett utvärdshus på en af
holmarna, där man i förväg beställt
middag. Vår direktör är värd och
champagnekorkarna smälla. Ute växer
stormen, men man kan antaga, att
munterheten hos sällskapet nu stigit så, att
man icke lägger märke till ovädret,
förrän det är tid att bryta upp. Men
då bli herrarna ett ögonblick
betänksamma, tills man enas om att det icke
kan bli tal om hemfärd så länge stor-
men rasar som den gör. Några skynda
att telefonera hem till ängsliga
anför-vandter. Men det är troligt att vår
direktör varit så uppspelt att han
försummat detta. Supé och mera
champagne. Därpå ställer vår direktör om
att bord och stolar flyttas undan,
någon sätter sig till pianot och så
dansar vår direktör ut med damen, som
ännu så kokett bär hans turban på
sitt hufvud.
Men hemma väntar honom hustrun
i vild ångest. Hon vankar från
fönster till fönster, spejande ut i
ovädersnatten. Nej, det återstår nu intet hopp
— allt måste redan vara förbi. Han
har kämpat med vågorna — hon kan
se det med sin inre blick — men till
sist ha de tryckt ned honom i djupet.
När den första daggryningen sprider
sig öfver vattenytan, kan hon icke
längre hålla sig upprätt, utan faller
tungt framstupa med ansiktet mot
fönsterposten. Ingen är till hennes hjälp,
ty tjänarne sofva. Men till sist väckes
hon af solen, som smyger sin lena
värme öfver den förstelnade gestalten.
Hon slår upp ögonen och tror sig
drömma — eller är det en synvilla?
Sjön vaggar sig till ro i
morgonglittret och om udden vänder båten hem,
förd af en mild bris. Han som hon
trott vara död stiger i land — är inne
i rummet hos henne. Men medan hon
ännu knappt vågar tro på sin lycka,
frågar han hetsigt efter frukost. Han
skall in till staden med morgonbåten.
Han klär sig med omsorg, är för
fördjupad i minnena från utflykten för
att kunna berätta dem och märker alls
icke hennes förstörda utseende. Snart
blåser båten vid bryggan, han tar ett
hastigt afsked och är borta. Hon skall
icke vänta honom hem den dagen
heller. Damen, som han virade
turbanen åt, stiger med honom ombord.
Hon ser dem, där hon åter står
ensam vid sitt fönster. När båten lagt
ut, kan man antaga att hon ropat till.
Därpå har hon störtat ut och ned till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
