Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stranden, där hon irrat omkring tills
hon fallit ned bland några albuskar.
Där kryper hon ihop och stirrar utåt
sjön — jag tänker, att så skulle mamma
ha berättat händelsen. Nåväl, bäst
den sorgsna sålunda stirrar och stirrar
får hon se ett föremål komma flytande
mot stranden och buret liksom på
händer af de dansande vågorna. Det
är klart belyst af solen — ja mor lilla
skulle ha sagt, att allt solskenet samlat
sig omkring det. Allt närmare föres
det och hon kan icke längre misstaga
sig. Det är han. Ögonen äro slutna
och händerna korslagda såsom till
tacksägelsebön, uttrycket i det bleka
anletet mycket nöj dt. Så hade han
drunknat i alla fall. Det var endast
inbillning att hon trott sig se båten
hemkomma. Inbillning att hon talat
vid honom, snuddat vid hans läppar
när han bjudit henne sitt likgiltiga
farväl. Inbillning, att hon trott sig skönja
ett tinder i hans blickar, som de icke
haft sedan förlofningstiden, inbillning
den grymma misstanken, att han var
på väg att hänge sig åt en ny kärlek.
Inbillning hans hjärtlöshet och köld
mot henne själf. Hon hade anfäktats
af en hemsk dröm och Gud hade sändt
henne den, på det hon icke skulle falla
i förtviflan, när hon ställdes gent emot
sanningen, att hennes älskling var död.
Det var tungt att veta, men
barmhärtigare än det förfärliga hon
genom-lefvat i drömmen. Omedvetet sträckte
hon ut armarna för att draga den
fridfulla synen till sig, men då sjönk den
i djupet. Solglittret fördelade sig och
det är åter endast ett kaos af
dansande vågor, hon ser.
Men hon vet nu hvad hon skall tro.
Sedan hon läst dödsbönen för den
drunknade går hon hem, låter sin
jungfru hjälpa sig i säng och somnar genast.
Hon sofver godt och fridfullt hela
dagen, och när hon mot aftonen vaknar,
står det åter så klart för henne att
han är död. Men döden återförenar
till sist och den tanken fortfar att hålla
henne uppe. Man kan skiljas mer
oåterkalleligen än genom döden. Och
då mannen naturligtvis åter kom hem,
likgiltig och hård som han for, rubbas
icke hennes tro. Vid allt sorgligt, som
sedan genom mannen händer henne,
säger hon till sig själf: »Detta är blott
en elak dröm. Min älskade
drunknade den där natten, och nu vill Gud
blott visa mig hur mitt lif skulle ha
varit, ifall han icke i tid frälst oss
båda från detta sataniska samlif.» Och
däraf kommer det sig att hon ständigt
ler, denna fru Vendla, och ser blidt
undergifven ut likt en, hvilken icke
anser sig ha rätt att klaga. Folk
hviska om henne, men ha de rätt? —
Det är farligt att nära illusioner, då
man först träder ut i lifvet och icke
kan skratta, när de gäckas. Men då
allt det där är förbi och man har
förbrukat ända till sista styfvern af sitt
lilla lyckokapital, så att man står
tom-händt för de återstående åren, ja, då
är det väl ändå så godt att göra sig
till ök under en annan sorts illusion:
de dolda makternas, som måhända äro
oförstörbarare.»
Men kotletten är färdig och
kapp-rockspotatisen i asksmörjan likaså.
Fröken Selma Blom har fått på sig en
riktigt gammal kofta och en kantsliten
kjol, och nu sätter hon sig upp i
spi-seln och äter sin måltid direkt ur
pannan.
Sedan tänder hon cigarren, röker
och blickar framför sig i mörkret, som
är varmt rödt kring eldhärden, men
lättar i blåaktig skymning framme i
vindskupan.
»Så är det godt! Så är jag i
harmoni med mig själf och hela världen.
Är man dömd att vara ensam, så skall
man vara det med besked — riktigt
häxlikt ensam. Icke underhålla
onyttiga bekantskaper, som lägga sig i ens
angelägenheter och hindra en att i ro
smälta sina lifsintryck så som det
passar en. Bekantskaper äro öfverflödig
belastning. Lifvet är tungt nog ändå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
