Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då höjde han sakta rösten och
fortsatte hennes sång, där hon slutat:
»Och tyst skall nattens timma skrida,
den natt, som blomljuf sällhet ger–- —
Han såg, hur hon långsamt vände
hufvudet mot floden, och hans blod
stannade ett ögonblick i honom.
Nu hvilade ett par svarta underliga
ögon på hans ansikte. Han tog ett
tyst årtag till stranden, och utan att
veta hvad han gjorde, drifven af en
onämnbar längtan, gick han fram till
fönstret.
Hon räckte med en huld rörelse ut
sin hand genom fönstret, en smal hvit
hand till hälften dold af hvita
spetsmanschetter.
»Hvarför har du icke kommit förr»,
sade hon sakta. »Jag har väntat dig
här hvarje afton.»
»Hur länge har du väntat mig?»
hviskade han med halfkväfd stämma
och tog hennes hand.
»I många år» sade hon med en
röst, som tycktes komma inifrån
hennes bröst. »Men nu är du kommen.»
Han steg vid hennes hand in genom
det låga fönstret hvars karm nästan
var i jämnhöjd med altanen. Genom
murgrönsrankorna föll månljuset i fina,
bleka, spridda knippor in i rummet.
Det glänste på tunga tapeter och
broderier, inväfda med drömda
lyckobil-der från Arkadien och Österlandet och
på två marmorhvita mänskobarn, Eros
Och Psyke. Hon låg på knä vid hans
fot och slingrade sina armar kring hans
fina midja för att hålla honom kvar,
men han var redan alltför långt borta
ifrån henne.
»Hon var nyfiken den olyckliga» sade
han. »Hon ville icke älska utan att
se, därför förlorade hon honom.»
Vid den andra väggen stod en stor
säng, höljd af ett par tunga draperier,
som drogos åt sidan af små bevingade
barn.
»Vi skola fira kärlekens fest, icke
sant?» sade hon.
»O ja, Törnrosa, gångna tiders fest»
svarade han.
Hon slog i två höga bägare, ristade
med gyllene kärleksrunor. Månskenet
föll framifrån på hennes ansikte, där
hon satt midt emot honom. Hennes
ögon lyste af en underlig ömhet, hvarje
ansiktets linje rundade sig smalt, ljuft
och trånande. Hennes mun liknade
en amorbåge med sina mjuka läppar,
och hennes hy lyste med ett nästan
omärkligt rosenskimmer i den stora
blekheten. Men hennes arm, som
hvilade på bordet, var mjukt och rikt
rundad, och hennes i det styfva
sidenet insnörda kropp svällde af fullhet
och smidighet. Hon höjde sin bägare
emot honom, men han sjönk ned till
hennes fot och lade sitt hufvud i
hennes knä.
»Jag kan icke fira en sådan fest
med dig» hviskade han. »Det är dig
jag har längtat efter hela mitt lif, dig
har jag drömt om. Och nu har jag
dig här» — — —
Med sina smala händer omfattade
hon hans hufvud, ömt.
»Nej, jag vet det, du barn af i dag.
Du kan icke längre fira några
glädjens och kärlekens fester. Du är här
för att sörja med mig, låt oss tömma
vemodets och sorgens oförlikneliga
bägare, och äfven i den finna kärlekens
pärla.»
Hon lyfte upp hans hufvud med sina
bägge händer, och böjde långsamt sitt
ansikte ned emot hans. Allting
försvann för honom, och han mumlade
blott än en gång som i en dröm.
»Och nu har jag dig här»––––––
— »Men så tag mig då» hörde han
henne hviska.
Han visste icke längre hvem han
var, hvar han var. Månskenet silade
in genom de murgrönsspunna fönstren,
som stodo öppna för alla nattens
vällukter. Därutanför drömde parken,
utan en susning, ej ett blad som rörde
sig i det grönhvita skimret, och ån
låg orörlig och spegelstilla nedanför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
