Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kläckes i början af maj och flyger till
inemot midsommar.
Äkta höstfjärilar äro bland
dagfjä-rilarne, jämte citronfjäriln, endast
arterna af släktet Vanessa, de s. k.
fuxar-ne, hvaraf sju stycken tillhöra vår
fauna. Allmännast bland dessa och
för öfrigt väl den för den stora
allmänheten mest bekante af alla våra
fjärilar, är den svart och rödbrokige
nässelfjärilti eller lilla fuxen, som
flyger under nästan hela den blida
årstiden samt stundom äfven på varma,
soliga dagar midt i vintern, då han
af solvärmen lockas fram ur sitt
vinteride. Nässelfjäriln öfvervintrar
nämligen, såsom de öfriga arterna af
släktet, såsom fjäril. Som han har
betydligt lättare vintersömn än
samsläktin-garne, är det ingen sällsynthet att,
såsom nyss nämdes, få se honom på
soliga dagar under vintern på korta
stunder lämna sitt krypin och företaga
en liten utflykt i de närmaste
omgif-ningarne af sin bostad. Hans larv
lefver, såsom de flesta af släktets arter,
på nässlor.
Körsbärsfuxen eller stora fuxen är
mycket lik föregående, men betydligt
större. Han är, i motsats till
nässelfjäriln, ganska sällsynt, endast
sparsamt förekommande här och där i
södra Sverige, upp till Stockholm.
Larven lefver på körsbär, alm och andra
trädslag.
Sorgmanteln, som är en af våra
största inhemska fjärilar, förekommer
öfver större delen af Europa (hos oss
ända till polcirkeln), norra Asien och
Nordamerika, dock mångenstädes rätt
sällsynt. Vingarne äro på öfre sidan
mörkt rödbruna med bred gul utkant
och innanför densamma en rad af blå
fläckar; på våren, efter öfvervintringen,
har den vackra gula kanten på
vingarne bleknat och blifvit hvit. Då
fjäriln krupit ur puppan, sitter den till
en början högt uppe i trädtopparne och
flyger äfven där, men kommer efter
någon tid ned på marken för att sola
sig. Han, synes vara ganska nyfiken
och flyger stundom rakt på
fjärilfånga-ren, hvarvid har ofta hamnar i håfven;
blir han skrämd är han däremot
mycket svår att fånga. Han är, liksom
alla Vanessaarter, en stark flygare.
Larven lefver i sällskap på björk, asp
och pilarter.
Påfågelsögat (som äfven kallas
jungfrun) är kanske den vackraste bland
de brokiga fuxarne. Arten har
erhållit sitt namn däraf att hvarje vinge är
försedd med en stor s. k. ögonfläck
på den rödbruna bottenfärgen. På
framvingarne har den svart pupill med
på insidan gul och på utsidan blå
ring. Bakvingarnes ögonfläck har en
mycket stor, svart, blåpudrad pupill,
omgifven af en bronsgul ring.
Dessutom hafva vingarne svarta sidobräm.
Larven lefver i stora sällskap på
nässlor och humle. Den är, liksom alla
Vanessa-arters larver, försedd med starka
tornar, som äro anordnade i sju
långsgående rader. Påfågelsögat
förekommer icke just sällsynt, men alltid
lokalt, i sydligare Sverige, upp till 6o:de
breddgraden.
Amiralen är kanske den bjärtast
färgade arten inom släktet.
Bottenfärgen på vingarnes öfversida är
svart-brun, framtill och mot sidorna djupare
svart. Den svarta färgen korsas på
framvingarne af ett blodrödt tvärband
samt framåt spetsen af hvita band samt
blå sidostrimma. Bakvingarne hafva
ett bredt, blodrödt kantbräm med en
rad af svarta och blå punkter i midten.
Larven lefver ensam på nässlor mellan
hopspunna blad. Denna art
förekommer sparsamt ungefär till Ö2:a
breddgraden. Norr om Stockholm är den
rätt sällsynt.
Den största kosmopoliten bland
fuxarne är tistelfjäriln, äfven kallad damen.
Den förekommer nämligen i alla
världsdelar utom Syd-Amerika. Vanessa-
arterna i allmänhet acklimatisera sig
med stor lätthet. Såväl amiralen som
sorgmanteln och tistelfjäriln förekomma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>