Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRDSHUSET.
NOVELL
FÖR VARIA AF
MARIA JOUVIN.
(Forts. o. slut fr. föreg. häfte.)
et är natt.
Den främmande skytten befinner
sig ännu i källarsalen och sitter på
spisel-hällen bredvid de glödande bränderna.
I den ena fönstersmygen sofver på
bänken under fönstret en forman
insvept i sin däfna kappa.
Deborah Haagen har smugit sig ut
ur den lilla kammaren under loftet,
hon har kunnat göra det utan att
Petter Haagen lagt märke därtill, ty han
sofver vanligen dödsdjupt efter
afton-rusen och skall ej vakna förr än solen
går upp.
Deborah Haagen går fjäderlätt
öf-ver loftbron, men stannar i
svalgångens skugga, då hon i månskenet ser
tvenne män röra sig invid räckverket.
Det blixtrar ur deras skjortveck, och
månljuset flämtar i röd och grön eld
från ringarne på deras mot räckverket
stödda händer.
— En huslig och vacker scen på
gården i dag, Petter Hagen är en
lycklig man, men en annan kunde kanske
bli lyckligare 1
— Nej, lyckan består understundom
i att ingenting veta, lyckan trifves ej
gärna samman med sedesamt
nedslagen blick, gåtfullt leende läppar och
eld i blodet. Men Petter Hagen tror
mer än han vet, och i det är ännu
mindre någon lycka.
— Ja Petter Haagen har haft lätt
för att tala äfven när vinet inte rört
honom, men efter det talet kan man
likväl icke döma, för öfrigt förefaller
det som om hans förr så viga tunga
nu gärna tege, man vet egentligen icke
mycket hur han har det nu för tiden.
— Man bara ser, ja, ser — ser —
— Men tulpanerna ha de skött, se
bara huru härligt de lysa i månskenet
det tyckes ha varit varma och mjuka
händer som vårdat dem så väl. Åh,
en sådan systerson Petter Haagen
måtte ha, han tyckes verkligen bättre
än någon annan förstå sig på
trädgårdskonst — förstå sig på att sköta
den finaste af alla blommor, ja –––-
Deborah Haagen hörde ej mer, de
båda männen hade försvunnit i
takskuggan, och en dörr slogs sakta igen.
Hon stannade en stund orörlig i
svalgångens fulla månljus och log. »Eld i
blodet», det var tulpanmannen som
hade sagt det, hon småskrattade tyst,
sträckte sig öfver räckverket och
vidrörde skylten, som i nattvinden
svängde fram och tillbaka, — eld i blodet
—- det var roligt sagdt tyckte hon —
det var ju den mannen som en gång
för längesedan hållit en sorts
föreläsning i tulpanens historia och som
skänkte henne spegeln, det var en
rolig man som hon gärna haft lust att
tala mera med.
Hon böjde sig ut öfver räckverket
och försökte urskilja dragen i
skyltman-nens ansikte. Ah, hon rörde åter sakta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
