Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid skylten, — den heliga Sebastian —,
ah de hvita tänderna blottades mellan
de starkt svängda läpparne, — ah
den enfaldige — dumma — dumma
Sebastian. — —
En dörr knarrade tätt bredvid i den
djupa skuggan. Hon drog sig hastigt
tillbaka in i det tyngsta mörkret,
lyssnade ett ögonblick, sväfvade därefter
ljudlöst utför svalloftstrappan, och, då
allt var stilla och tyst försiktigt in i
källarsalen.
Därinne brann elden lustigt i de
nyss pålagda ekkubbarna och skytten
tycktes inslumrad där han satt på
spiselhällen med det sträfhåriga
hufvu-det lutadt mot den af sot
svartglace-rade muren, hvilken lågorna blodade
med sitt oroliga skimmer. Deborah
Haagen kastade en nyfiken blick på
den inslumrade, hon ville smyga förbi,
men hejdade sig vid åsynen af en annan
man, som dröjde i eldstadens skugga,
den ene af de båda handelsresandena
— han med tulpanerna.
— — Mia —• o, mia — o––––––-,
påfåglarna därute i fågelgården som
skreko efter vatten — —
Skytten öppnade ögonen och
fångade hennes gestalt med sin otyglade
blick.
— Det blir regn till natten, sade
•han, — i natt eller nästa natt, månen
rörde sig tungt i kväll, nu i sista
kvarteret är den ohygglig med sitt
halfva ansikte och sitt knäckta leende.
— Sådana nätter som i natt går jag
ej heller gärna hem, om jag kan slippa,
jag tål inte månsken, det gör mig sjuk.
— Men sitt ner, Deborah Haagen,
och håll en ensam man sällskap, det
är bättre att en frostig månskensnatt
som denna småprata vid en flammande
eld, än att sofva ensam i en kall bädd.
Deborah Haagen drog schalen tätare
om sina skuldror.
— Påfåglarne skria därför att de
ej ha fått något vatten, sade hon, —
och jag kom ej ihåg dem förut,
därför är jag uppe så sent.
— Javisst, påfåglar skria alltid när
de ej ha vatten, det är sant nog,
men låt dem vänta — det blir regn
i natt.
— Vill ni inte sitta ned här hos
oss fru Haagen, kom det från skuggan
i hörnet bredvid spiseln. — Jag har
inte heller kunnat sofva, men inte var
det månens fel — förr då påfåglarnes.
Hvad skall ni med de orons och
fåfängans fåglar fru Haagen.
— Ja, hvad skall ni med de
fåg-larne Deborah Haagen, — som drifva
gästerna ur sina bäddar, log jägaren?
— Det borde väl inte ni fråga, ni
som skänkte dem till Petter Haagen,
när han gifte sig, sedan fick jag ju
dem, och nu äro de sant nog mina.
— Ja visst, ni fick ju dem sedan.
— Petter Hagen borde hellre skänkt
dem längre bort och inte låtit dem
stanna på gården, sade
tulpanhandlaren, — men de ha dock ett företräde
(framför andra kanske), de ha
uråldriga anor.
— Ha äfven de uråldriga anor?
Deborah Haagen smålog, satte sig
på pallen invid spiseln, och tog
stickstrumpan som låg kvar på spiselhällen.
— Nå, det var rätt, — jägaren
drog upp benen under sig, sköt
bränderna närmare samman och slog
armarna om sina knän, — välkommen
till vår eld, ja, jag hade gärna velat
säga min, men det kan jag ju icke
längre, och jag finner mig också i det.
Och slå så upp er oskuldsblåa blick
Deborah Haagen, så får ni som
småbarnen om kvällarne höra historier.
— Åhja — det lilla jag vet om
påfågelns historia är snart berättad,
sade tulpanhandlaren. Gamla anor har
han ju visserligen, för så vidt som han
redan omtalas på Kung Salomons tid,
då han på dennes feniciska skepp
seglades från Ofir till hamnarne vid
Röda hafvets norra strand och därifrån
till Jerusalem. I Grekland lär han
varit bekant långt före Alexander den
stores tid, och i Rom blef han ju allmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
