Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under kejsartiden, fastän sådana
utvalda exemplar som de helhvita blott
få kunde hålla sig med, ty den färgen
var ju svårast att framkalla. — —
— Under fångenskapen ja —
mumlade skytten, — inte sant Deborah
Haagen; han tog med tvenne fingrar
ett glödande kol, kastade det högt i
luften och infångade det i den
nystop-pade pipan.
— Neros mor höll sig likväl med
de dyrbara hvita påfåglarne, fortfor
tulpanhandlaren, — Agrippina hade råd
till det, och två och två vandrade de
mellan de blommande rosenhäckarne
i det gyllene husets trädgårdar, med
förgyllda näbbar och fotterna purprade i
Octavias blod.
— Hvem var Octavia?
— Det var kanske äfven en hvit
påfågel, Deborah Haagen, log
skytten.
— Ni är sannerligen skämtsam,
herr jägare, men det är kanske
förlåtligt om ni ej känner till -—- —
Men Deborah Haagen afbröt
tulpanhandlaren, hon stödde hakan i handen
’och sade halfhögt:
— Hvita påfåglar måtte vara
härligt att äga, men sådana finnas nog
inte nu, vet ni ej något mera om
dem?
— Ja, fastän jag icke vet mycket
så kan jag likväl påminna er om att
ni glömt det viktigaste herr
tulpanhandlare, skytten drog långa bloss ur
sin pipa, —- ni glömde berätta
Deborah Haagen att påfågeln i sitt
hemland Indien, aldrig uppehåller sig i
andra trakter än där tigern också
påträffas.
— Ja visst, det har jag också hört
och det är sannerligen en så stor
egendomlighet för denna fågel i dess
vilda tillstånd, att man ej borde glömma
den; en förkärlek som man ju ej vet
om han icke äfven som tam bibehåller.
Ett nytt skri hördes från fågelgården.
Deborah Haagen reste sig hastigt:
— Nej, nu måste jag gå, tack för
er berättelse, ni hade mera att förtälja
om påfåglarna än den gången om
tulpanerna — —
— Om ni blott dröjer skall jag
berätta ändå mera––––
Skytten knackade askan ur pipan.
— Det blir regn Deborah Haagen
låt dem skrika, — eller är ni kanske
rädd att Petter Haagen skall vakna
och frysa då han finner bädden tom.
— Jag tycker om påfågelskrik jag,
jag ville minsann gärna skaffa mig en
påfågel, — men ej en af de hvita,
jag afskyr det hvita — bara för att få
höra dem skria och vänta regn — för
att ändtligen få se himlen mulna bort
så’na här krithvita nätter — för att
få se nattens hvita påfågel dra sin kos,
— om det bai*. vore för alltid — —
Nej, sitt då, Deborah Haagen, jag
kan också berätta historier, om ni vill
höra på. Var inte rädd för Petter
Haagen, känner jag honom rätt,
vaknar han inte efter en sådan kväll som
i går, vaknar inte förr än i morgon
menar jag — ha-ha-ha.
Deborah Haagen kastade en snabb
blick mot den mörka glasrutan till
det lilla kontoret; hon log och satte
sig åter.
— Nå berätta mig då Hubertus
huru ni fattat sådant hat till
himladrottningen, det kunde vara lustigt att
höra, men skriar påfågeln ännu en
gång så går jag — hon hviskade fram
de sista orden — — ■— — — —-
-— — — — Jaså — ni vill alltså
höra berättelsen om mitt hat till
himladrottningen ni Deborah Haagen —
den skall berättas alltså, för mig finns
ej heller någon annan drottning att
tala om.
Skytten hade rest sig, han gjorde
en hotande åtbörd mot de små rutorna
i källarsalen, genom hvilka natthimlens
ljus rann i högtidligt majestät.
— Tro bara inte så säkert, att du
gör mig förstämd, du enfald, du
hycklande kopplerska med ditt dumma
ständigt hvita ansikte, hotade han utåt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
