Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot månen. — Hvarje natt
behagar du lysa på knapparne i min
gamla jägarfrack blott för att
påminna mig om det mest förhatliga i
mitt lif. En frack är visserligen
ingenting att spara på Deborah Haagen,
en gammal jägarfrack med graverade
jakthorn i knapparnes blanka hvälfning,
och som en ond vagel i ögat hänger
den kvar till ständig påminnelse af
det som man på samma gång hälst
af allt ville glömma. — Första
gången den satt på var ju vid ett af
Michelmässans skyttegillen i
Hjorthagen ; år ha gått sedan dess Deborah
Haagen, men ju flera år som läggas
till den dagen ju mindre kan den
glömmas —• —
Ja, fracken satt den dagen som den
varit gjuten den, löf vajade i hatten, och
prismedaljen blänkte på bröstet. Du var
också ungdomlig då, gamla flicka, han
nickade mot fönstret, — lyste i din
glans’ fulla sken, och det var ljust i
skogen — ljust som vid fullaste dag,
fat och glas blänkte i ditt bländande
skimmer, raketer flögo upp mot
den silfverkrönta, hurrarop skallade
och musik klingade lockande under
ekarnas dunkla kronor. Med ett ord
glädjen stod högt i skyn, vinet
skummade och sjöd, och den vackraste
flickan, den sköna Agatha kredensade
bägaren. Vacker flicka det, skall ni
tro, tusan så vacker, med finaste hvita
hull och grop i haka och kind, fastän
hon hade ögon som kunde vara nog
så försmädliga.
Han började oroligt gå fram och
åter på golfvet
— Som en fjäder gungade hon lätt i
dansen vid min arm, och det var ju
inte första gången hennes täcka ansikte
speglade sig i prismedaljen på mitt
bröst, det var ju långt förut uppgjordt
oss emellan, att det lilla gröna
jägar-huset där inne i skogens gömma inte
längre skulle sakna en härskarinna,
och jag var öfverlycklig jag, kunde
jag hjälpa att jag — ung och het som
jag var — midt för alla herrskapen,
prisdomarne och prisskyttar stal en kyss
från de ljufva läpparne. Men det
skulle jag inte ha gjort, ty de fina
sil-kestassarne visade ögonblickligen klorna,
och klatsch, klatsch — klatsch brände
det om öronen, och jag tappade i
häpenheten hatten. Det var en chikan
det för en ärlig jägare att midt i allt
folks åsyn ta emot upptuktelse af den
som skulle bli hans hustru, men jag
behöfde dock ej vara rädd — ty
sedan den stunden såg hon aldrig mera
åt mig. — Det fanns en lång drabant
vid borgargardet, som långt förut sökt
fiska i mitt vatten, försökt gillra för
min fina hind, från den kvällen skänkte
hon honom odeladt sin ynnest. Ja,
så litet kan göra så mycket, Deborah
Haagen.
— — Åh, den illistiga räfven, hur
han grinade med sina hvita betar,
tror ni det är möjligt att känna större
harm, än den jag kände då hon
försvann vid hans arm? — Och hela
natten lurade jag där bland buskarne
under hennes fönster, jag ville hämnas
min oförrätt — hämnas denne
afgrunds-falskhet —- ränna min värja genom
den tjufvens buk. Satanas 1 — Nå
vänta fick jag; hela den långa, kalla
månskensnatten fick jag vänta, och
under min långa väntan lärde jag mig
hata den hvitkindade mön som
hånfullt kallstirrade på mig tills hon
tappade sin glans, och drog sig undan ;
och i gryningen kom han först. —
Segersäll, hvad! Den kanaljen, den
hunden — Hatten på nacken och
blossande kritpipa i munnen. En bof —
en bof.
— En garde!
Där stodo vi på den daggvåta
gräsmattan i den osäkra morgonljusningen,
och bakom en gardin framskymtade
den brunlockiga, det föreföll mig rent
af som om hon log, och drabanten log
med, de logo mot hvarandra. Och
hvad logo de åt, tror ni, jo åt mig
— åt min bedröfliga figur, som de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
