Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konst, att han aldrig sökte lindring
i sin smärta genom att mynta ut den
i samtal och klagan. Ett torn med
en fånge uti vill jag likna honom vid.
Innestängd i ett underjordiskt hvalf
tycktes han lefva utom då han
målade. Det var stunder af befrielse,
stunder då han fördes upp att vandra
på murkrönet och se ut öfver världen,
som badade i sol, visserligen alltjämt
en fånge, men dock njutande friheten
mer än den frie. Den föreställningen
har hjälpt mig att tyda hans
sällsamma ansiktsuttryck i döden. Några af
hans vänner, som dock ej kommit honom
ens så nära som jag, tyckte sig finna
hos honom någon likhet med hans
»madonna», men frågade man, hvari den
bestod, kunde de inte ge svar. Hans
ansikte bar lika tydliga spår af glädje
och smärta. Om glädjen var
befrielsen från smärtan eller smärtedraget
kom af att han så djupt insett glädjens
ringhet, vet jag inte, men jag mins den
sista gången vi voro tillsammans, det
var i ett lag uppe på en atelier och
jag hade höjt en skål för honom som
konstnär, hur ett halft leende lyste upp
hans drag och han svarade:
»Drick då för det sjuka i mina ögon.
Det är konstnären!»
Min vän tystnade. Hans berättelse
var slut, men vi gingo ännu en lång
stund framåt, innan vi märkte, att vi
förirrat oss bland de gröna träden och
ej längre visste åt hvilket håll vi skulle
söka slottet och alla människorna.
Solen hade gått ned i moln, skuggan
dränkte skogen, vi valde en kurs på måfå,
och snart hörde vi åter sorlet.
Men jag tänkte vid mig själf:
»En sådan ruinerande idealitet som
denne mans är nästan lastbar, men å
andan är det obestridligt att lasten i
många fall fört mänskligheten framåt
och att vi stå i stor tacksamhetsskuld
just till det abnorma.»
Högt sade jag:
»Så vidt jag förstår måste det vara
minnet af denna din vän, som gifvit
dig kraft att tänka så högt om
konsten och ställa dig så fordrande gent
emot dess utöfvare!»
Och han nickade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
