Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1903 - Walt Whitman. Efter en tysk essay af John Alfvén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALT WH1TMANS HUS I CAMDEN.
hos en grekisk gud och utan ett spår
af sengrekisk frivolitet. För honom
liksom för naturen är allt heligt och
intet orent. Och ej emedan han
ringaktade anden, utan emedan han såg
anden i allt, prisade han kroppen,
och onaturligast af allt var för honom
att fördärfva denna, vare sig genom
onaturliga laster eller onaturliga dygder.
På många ställen har Whitman berört
detta tema, framförallt i cykeln »Adams
barn», hvilkens första dikt, »Till
världens trädgårdar ånyo dragande»,
ljuder som orgeltoner, för att låta oss
erfara ämnets hela högtidlighet:
>. . . Ur hämmade, smärtande strömmar.
Från den del af mitt jag hvarförutan jag
intet vore,
Som jag beslutat förkunna härlig, äfven om
jag bland människor vore den enda,
Med återskallande stämma sjungande
Phallus,
Sjungande alstringens sång.
Sjungande om behofVet af härliga barn,
som varda till härliga mänskor,
Sjungande blodets trängtan och
blandningen.
Sjungande lägerkamratemas sång. . .»
Och så har Walt Whitman blifvit
besjungaren af könskärleken och dess
fröjder, och detta öppet, icke i
anspelningar och beslöjadt, och jordens alla
fariseer ha svarat med ett skri af
förbittring.
»Blott fördärfvet är anständigt», sade
Schiller. För den rena människan äro
alstringen och födelsen upphöjda
företeelser fulla af rik symbolik och icke
något som hon ängsligt rodnande
be-höfver gå förbi som en tölpig skolman,
när ett naivt och djärft ställe
förekommer hos en klassiker, hvarvid han
i stället för lugn klarhet framkallar
lärjungarnas enfaldiga och lystna tiin
och båda stå skuldmedvetna inför den
oskuldsfulle. Det är människornas
syndafall, att de blygas för naturen utom
dem och ännu mer för naturen inom
dem och frukta det nakna, anständiga
i sitt fördärf. Nästan all osedlighet
och framförallt den djupa osannheten
i vårt sociala tillstånd sammanhänger
med denna lögnaktiga sedlighet. Det
är ett dåligt samvete som talar därur,
och man kan aldrig för de orena och
blott med svårighet för dem, hvilkas
rena blick grumlats genom det
härskande konventionella omdömet, göra
begripligt, hvad som dock hvar och
en af sig själf borde förstå, att det
fullt naturliga äfven är sedligt eller
åtminstone ej kan vara något osedligt.
Allt osedligt är äfven onaturligt.
Prostitutionen är onaturlig och osedlig,
ett penninggiftermål, som ju blott är
en borgerlig afart af prostitutionen, är
osedligt, allt mot naturen stridande är
osedligt — men ett kärleksförhållande
kan i och för sig icke vara osedligt,
det kan blott blifva det genom
omständigheter, som ligga utanför
förhållandet. Sinnligheten i och för sig är
alls icke osedlig, lika litet som
nakenheten, ej heller äro kläderna något i
och för sig sedligt. Fikonlöfvet är
snarare ett fallets tecken och det slags
folk, som öfverallt vill anbringa detta
tecken på sin orenhet, är mycket tve-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
