Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 1, januari 1903
- Walt Whitman. Efter en tysk essay af John Alfvén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tydigt. Den som anser sinnligheten i
och for sig för osedlig, måste också
konsekvent antgga, att hvarje barns
födelse och hvarje människas existens
äfven är något osedligt. Nu fins det
ju teologer, som mena, att hela
naturen och all materia är syndig, men
med dessa strida vi ej. De äro de
extrema idealisterna af en fördärflig
världsåskådning. Denna ödesdigra
dualism har framkallat allt detta elände.
Det är högst karaktäristiskt, att Walt
Whitman, som engelska och
amerikanska tidningar öfverhopade med alla
slags smädelser, som stodo deras retade
sedesamhet till buds, aldrig tillät sig
ett tvetydigt skämt eller tålde
berättandet af en tvetydig anekdot. För
denna rena, naturliga människa, som
aldrig fruktade klarheten och det
rättframma ordet, var detta ämne alltför
allvarligt och upphöjdt för att han skulle
ha tillåtit sig ett smutsigt skämt därmed.
*Om någonting på jorden är helgadt, så
är den mänskliga kroppen helgad,
Och mannens stolthet ock ära är tecknet
på obefläckad mandom,
Och hos mannen som kvinnan är en ren,
stark, fastsenig kropp mer härlig
än det skönaste anlet!
Har du den fåvitske sett, som fördärfvat
sin egen lifsfulla kropp,
Eller den fåvitska, som fördärfvat sin egen
lifsfulla kropp ? <
I sanning, de dölja det ej, och de kunna
det icke fördölja.*
Den som hoppas finna en pikant
lektyr i dessa dikter, skall blifva
mycket besviken. Blott de som kunna
betrakta natur och lif med rena
blickar, skola hänryckas däraf, de orena
skola finna det tråkigt och de osäkra
känna en moralisk förtrytelse.
*
Walt Whitman deltog i det
amerikanska inbördeskriget på det ädlaste
sätt, han undvek ingen fara, ingen
ansträngning, men själf förde han ej
vapen. Han vistades på slagfälten och
i sjukhusen som vårdare af de sårade,
men icke blott som vårdare, utan
äfven som deltagande vän till alla, han
skaffade dem is och läckerheter, han
gaf dem rökverk, han skref deras bref
och satt hela nätter hos de döende,
icke emedan han kunde hjälpa, utan
blott för att den döende skulle känna,
att en kärleksfull människa var vid
hans sida. Fyra år tillbrakte han
sålunda i rastlöst arbete, till dess hans
jättekraft bröts och han angreps af en
feber som åtföljdes af ett slaganfall
som förlamade honom och från hvilket
han aldrig mer hämtade sig. * Nu
kom det underbara, att denne man,
gammal, sjuk, lam och fattig, diktade
ännu gladare, ännu mer inspirerade
sånger och att hans dagbok från denna
tid, som han måste tillbringa i
rullstolen, är en bok full af skogsdoft, solsken
och glädje. Och allt mer upphöjd blef
tonen, ju närmare det led mot slutet.
»Hur det vimlar omkring mig,
Jag förutser för mycket — det betyder mer
än jag tänkte.
Jag känner, att jag iir döende . . .
Mina sånger sluta, jag lämnar dem,
Fram ur det hölje som gömde mig träder
jag till dig.
Kamrat, detta är ingen bok,
Den som den berör, berör en man!
Är det natt? Äro vi här allena tillsammans ?
Jag är den som du famnarochsomfamnardig,
Ur sidorna flyger jag i dina armar —
döden ropar mig hän!
Hur dina fingrar söfva mig,
Din anda faller som dagg om mig, din puls
söfver mitt öra,
Jag känner mig omfluten från hufvud till fot,
Ljuft nog!
Nog, o spontana, hemliga dåd,
Nog, o glidande ögonblick, nog o
bräddade tid som förgått!
Dyre vän, hvem du än må vara, tag denna
kyss,
Jag ger den särskildt åt dig, förgät mig ej!
Jag känner som en, den där fullgjort sitt
dagsverk och drar sig en stund tillbaka,
En obekant sfar mer verklig, närmre än
jag tänkte, skjuter väckande strålar
om mig — lef väl!
Mins mina ord, jag skall vända åter.
Jag älskar dig — jag lämnar det jordiska,
Mig är som vore jag re’n — triumferande,
okroppslig, dödl*
* Han dog den 26 mars 1892 i Camden
i New Jersey.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:59:15 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1903/0026.html
