Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1903 - Syster Tercilia. För Varia af Elisabeth Schöyen. (Öfversättning från förf. manuskript)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SYSTER TERCILIA.
FÖR VARIA af ELISABETH SCHÖYEN.
( OfversliUning frlkn for/, manuskript.)
Ut tätare slöto sig nattens
skuggor öfver den lar
mande världsstaden och
inom de höga murar, som
omramade
klosterträdgården och hospitalet med
dess otaliga fönstergluggar, var det lika
tyst som på en kyrkogård.
Längst nere i den vidsträckta parken,
hvilken om dagarne tjänade
konvalescenterna till promenadplats, låg det
lilla kapellet, hvarest
barmhärtighetssystrarna just nu samlades till
aftongudstjänst. De röda och blå
lamporna, hvilka i långa förgyllda kedjor
nedhängde å ömse sidor om altaret,
kastade ett fantastiskt skimmer öfver det
fint ciselerade metallskåpet, det heliga
sakramentets förvaringsplats. De höga
guldstakarne och de dyrbara vaserna
med sina brokiga tygblommor lyste likt
stjänor i natten, medan taflorna på
väggarne däremot endast läto sig anas.
Vid bönpallame knäböjde en skara af
dessa starka, hjältemodiga kvinnor,
hvilka i oegennyttig själfuppoffring våga
sina lif för att bringa de lidande tröst
och vård. Deras mörkblå
ordensdräk-ter med ett simpelt rep om lifvet, sågo
nästan svarta ut i den svaga
belysningen och endast de styfva, hvita
hufvud-bonaderna skilde den ena från den
andra. Efter att priorinnan förestafvat
trosbekännelsen och ave Maria, hvari
instämdes af alla de öfriga, stego de
flesta upp från sina platser och
för-svunno med ljudlösa steg.
Bland dem, hvilka efter sin vana
kvarstannat i kapellet för att under
några ögonblick bedja i ensamhet, var
syster Tercilia.
Hvilka sköna linjer i denna smärta
gestalt! Det unga, bleka ansiktet, med
de mörka ögonen, doldes i händerna,
i det att hon djupt böjde sig framåt.
Luften var mättad med rökelsedoft, och
icke ett ljud störde stillheten, men i
denna omgifning föreföll själfva tystnaden
såsom en egendomligt dämpad musik.
Sedan Tercilia läst sina böner på
radbandet, började hon bedja med egna
ord, en innerligare, mera personlig bön,
som tycktes förflytta hennes själ till en
annan värld — och med sin mjuka,
melodiska stämma hviskade hon helt
sakta ett namn, hvilket i den ton
hvarmed det uttalades uti sig inneslöt ett
helt lifs saga, med dess kärlek,
längtan och gränslösa saknad.
1 samma nu ryckte hon till och såg
sig förfärad omkring liksom rädd för
att någon obehörig skulle hafva
uppfångat namnet. Jordisk kärlek här på
denna heliga plats!
Men de andra båda systrarna, hvilka
äfven kvarstannat, lågo försänkta i djup
bön framför altaret med madonnabilden.
Då den runda klockan öfver orgeln
började slå, steg hon hastigt upp,
gjorde korstecknet öfver panna och bröst
och skyndade bort. Hon hade
nattvakt och tjänstgjorde på afdelningen
för smittosamma sjukdomar.
Det var en lång, hög sal med
nakna hvitkalkade väggar och tre rader
järnsängar sida vid sida. Från alla
dessa bäddar glödde feberglänsande
ögon, hektisk rodnad eller dödens
blekhet. Män af alla åldrar vistades här
och fingo fritt uppehåll. Den unga
system med det milda väsendet och
den mjuka, harmoniska rösten tillbads
som en god ängel af alla de sjuka.
Hennes person verkade likaså andligt
välgörande som de läkemedel hon gaf
dem för deras fysiska lidanden. Huru
märkvärdigt lugnande var det icke att
se henne stilla röra sig fram och åter.
Hon läste på den svarta taflan, som
hängde vid hvar säng och på hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
