Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1903 - Galeotto i Småland. En historia af Tersites
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i allt ett mycket hyggligt och städadt
intryck.
Belåten med sin granskning, sade
den välvilliga raatronan till Karin, att
hon gärna kunde bjuda sin bror en
kopp kaffe. Någon gök kunde han
däremot icke få, ty brännvin eller
konjak användes aldrig i prästgården.
Den unge mannen såg på prostinnan
med sin fasta och öppna blick, och
svarade henne, att han smakade aldrig
sprit. Han ansåg det för en stor synd,
och kunde icke förstå, att det fanns
präster, som togo snaps till maten,
såsom de ortodoxe och scharlatanerne
hafva för sed.
Detta svar behagade prostinnan
öf-ver måttan väl, och hon inlät sig
genast i samspråk med den hygglige
unge trädgårdsmästaren. Och det
dröjde icke många minuter, förrän hon
kunde våga hvad som hälst på att han
och ingen annan var Karins bror.
För att jungfrun skulle kunna blifva
ledig litet förr, hjälpte hon själf till
med disken, *och under tiden pratade
hon med syskonen om deras
föräldrahem. Den unge trädgårdsmästaren
hade då så mycket nytt att förtälja,
att Karin flera gånger glömde
tallrikarna och lyssnade häpen med disktrasan
i hand.
Sedan de blifvit färdiga, återvände
prästfrun till sin familj inne i salen.
Hon kunde icke nog lofprisa den unge
mannen, och kyrkoherden hörde med
ett vänligt leende på henne, medan
han rökte sin eftermiddagspipa. Ty
från denna enda köttsliga svaghet hade
han ännu icke fullt lyckats befria sig.
Prästen var visserligen en erfaren
man, som följaktligen icke trodde
alltför godt om människorna eller
underskattade syndens makt öfver sinnena.
Men man bör icke drifva klokheten
till misstänksamhet och arghet, och
hvilken anledning hade han väl här,
att rikta en misstanke mot detta rena
och rättänkande barn. Under tre år
hade hon undvikit alla danstillställnin-
gar och andra farliga förströelser,
under tre år hade hon icke varit sedd i
sällskap med en man. Icke så
mycket som en manlig kusin hade hon
gjort anspråk på; och då dessutom
hans fru, som förstod sig så bra på
släktskapsförhållandena, försäkrade att
de voro syskon, ansåg kyrkoherden,
att hvarje tvifvel därom skulle vara
både honom och dem ovärdigt.
Flickorna togo sig allehanda
förevändningar för att komma ut i köket
ett slag, och se Karins bror. Men de
båda syskonen hade redan begagnat
sig af fruns välvilliga tillåtelse, och
promenerade arm i arm bortåt vägen,
inåt skogen. Efter en kvarts timme
voro de icke längre synliga från
prästgården.
Men då den trettonåriga Augusta, den
mest linhåriga och slätkammade och
tystlåtna af hela dussinet, en bra stund
senare kom gående på hemväg från
skomakarens, som bodde en
fjärdings-väg upp i dalgången, blef hon helt
häpen vid att se två människor, som
sutto på bara marken, ur hvilken
kä-len ännu knappt var gången ut. De
hade slagit sig ned under ett par
knoppande björkar på kullen ofvanför bron,
och när Augusta ställde sig i
vägkröken, tecknade de bägge gestalterna af
sig mot himlen bakom. Och där
ställde hon sig, nyfiken, ty hon såg
att det var en karl och ett fruntimmer.
Han hade satt sig tätt intill henne,
och det säg ut, som han bad henne
om något, men hon icke ville gå in
på, hvad han bad henne om. Sin
högra arm hade han lagt om hennes
lif, och talade ifrigt, under det han
böjde sitt ansikte in under hennes och
oafbmtet såg henne in i ögonen. Men
hon vred sig undan honom, och
virrade ängsligt på hufvudet.
— Augusta gick hemåt i djupa
funderingar, ty hon tyckte nästan, att hon
hade känt igen hvem flickan var.
Fram emot sjutiden kommo
syskonen tillbaka till prästgården. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
