Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
foten på hvad de anse vara löftets land
och vänta sig en ny tillvaro. Och så
finna de där borta i stället för en ny
himmelsk jordmån, där den goda säden bär
hundrafaldt frukt, där allt går lätt, blott
de gamla tistlarna och törnena, en
jordisk trampkvarn, värre än den där
hemma. De få fortfarande strida med
djäf-vulen, världen och sitt eget kött, precis
som om de ej vore på det heliga landets
jord. Det är hjärtat, som dödar Gunhild,
säger förf., när hon träffas af solstyng
därborta. Ja, det är hjärtat, som dödar dem,
som dö här, eller håller på att döda de
andra, ett hemlängtande hjärta, ett oändligt
vemod efter det gamla bekanta, det hem
vana. Det är intrigen, »världen», förtalet i
stora, världsvana former, som kommer dessa
ärliga naturbarn att förtvina, både Halfvor
och Birger och andra. Och det är
hembygdens hjärta, när de märka något af
det gamla, som låter dem lefva upp igen,
både Ingmar, Bo och Gertrud, ja, det
är också värdt att se. hur dessa
oför-farna barn med en ståndaktighet, som
tillhör ursvenskheten, stå kvar på sin
post, så länge de tro. att Gud har ställt
dem på den, falla på den och aldrig
förlora tron på den herre Krist, som de
valt till sin anförare — om de också
småningom inse, att här icke är bättre än i det
gamla Dalom. Det är nästan, som om vi
finge åter höra denna medeltidens gamla
korsfararsaga, när tusenden och åter
tu-senden gåfvo lifvet för den stora idén att
eröfra sig ett nytt hem i ett drömdt
Kanaan. Och på samma gång det är
me-deltidsmystik i denna fanatism, är det så
mycket äkta; bondskt verklighetssinne här,
och det är i en väfnad af trollskrud förf.
kläder äkta, lifslefvande gestalter. Boken
slår utan tvifvel ett rekord i vår tids
litteratur, och om mot detaljer och
komposition anmärkningar, hvilka jag är den
första att* underskrifva, kunna göras ver
kar dock Selma Lagerlöfs dikt som helhet
rent af bedårande, som en mänsklighetens
triumfsång öfver den lilla tidens onda
lidelser och den småaktiga kampens fula
makter.
Om den bok — Lillebror — hvarmed
Geijerstam för två år sedan tog publiken
med storm, blef en så kär gäst i de svenska
hemmen, så var det kanske i hög grad
därför, att den var tagen ur hans eget lifs
allra skäraste minnen och berättade historien
om två solstrålar. Om någonsin en
författare har rätt att teckna sitt förflutna
med åtskilligt af det upplefvades egna
drag, är det utan tvifvel, när han målar
solstrålsglansen, månglanscn, stjärnglansen,
öfver sitt lifslandskap och låter den
ta form af kära gestalter, som gjort
lifsödet till glans och lif för honom.
Jag hade känslan redan då, att det skulle
komma sedan en objektivitetens reaktion
för författaren. Den har kommit med
Ni/ Tufvcsson och hans moder. Ämnet
verkar hemskt som i Fädratragedien —
det är här en mor, som förför sin son, och
historien hvilar på fullt faktisk grund, på
det ruskiga Yngsjömordets basis, där den
onaturliga modern dödar sin sonhustru
efter att ha dödat sin man. Det är
brottets heroism, förhärdelsens konsekvens, som
möter oss hos Inga. Hon är vidundret,
den modäma häxan, som icke skyr för
något, därför att hon alldeles saknar den
driffjäder, som för oss människor brukar
kallas än människokärlek, än släktkärlek,
än bamkärlek. Då uppstår den rena
vild-innnan eller som Dumas Fils uttryckte det
en gång la femme Cain. Det är därför
det är ett väl funnet drag, då författaren
låter henne i det ögonblick, hon skall föda
sitt barn, rasa i vildt trots mot ödet. Är det
för henne att underkasta sig plåga för en
annan, hvem bryr hon sig om annat än
sig själf? Det är med denna hjärtlöshet
utan samvetskval, Taine tecknar
renässansens odjurshjältar, en raffinerad grymhets
lugna och glada konstnärer. Det är i sin
elakhets ondsinta grubbel — märk här den
förträffliga fysiognomiska detaljen, de
nedfällda ögonlocken — hon verkar förlamande
på gårdens befolkning, som en ond ande.
Det är också genom sin demoniska
själf-viskhet, hon betvingar eller rättare sagdt
paralyserar sin son, den svage stackaren,
kuf-vad af en mäktigare vilja. Denne son
Nils föröfvar mordet på hustrun i ett
ögonblick af vansinnig förbittring, emedan han,
då han nu en gång är i modems klor
be-höfver sin slöhet för att slippa döma sig
själf, slippa striden mot henne, den
starkare. Och så utspelas då i bondgården
tragedin med något af en hvardag shistorias
dofva lugn. Och hon Elin — det stackars
offret — hvilken moståndskraft skall hon
ha mot dessa båda? Hennes första vapen
blir att tiga och lida, ända tills det blir
för sent att handla. Och varmt och
vackert och hjärtslitande står hon för oss med
sin ensamhetskänsla, det jagade uttrycket
hos ett hetsadt djur, som nog finnes hos
vissa martyrer, hvilka halstras lefvande inom
finare familjekretsar än denna. Ypperligt
men något uttänjdt är också analysen
genomförd af Nils i fängelset. Nu är
kampen slut för honom, det vill säga icke den
yttre kampen men den inre själsoron, och
med den själsjukes, öfvertröttes saliga
känsla af ro, när plågorna släppa, domnar
han i medvetandet af att, när han får »ta
allt på sig>, både modems skuld och sin,
han skall få försoning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
