Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, januari 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det skulle nog verkat välgörande, om
tokens hemska stämning mildrats något
af en eller annan uppfriskande figur.
Likaså skulle jag önskat, att icke Nils varit
ullt så apatisk gent emot hustrun. Men
så som skildringen nu är verkställd, är den
gjord med nobel måtta, och vill man
nödvändigt ha en lärdom af hvarje bok, skall
denna bok icke sakna en sådan, isynner
het för psykologen. Man forsöker allt för
ofta att för oss predika diktarens lillkatekes
med orden: du skall inga andra gudar
hafva annat än det ädla eller det glada.
Du skall skämta med tillvaron, antingen
naivt eller ironiskt, eller du skall behandla
den med vördnaden för någonting, där
allt länder till det bästa. Bägge
moralerna äro lika galna som regler för
diktarens världsmoral: han må gärna skrifva
uppbyggliga böcker, det uppbyggliga finns
i lifvet, han må gärna skrifva öfverdådiga,
lifstumlande böcker; det ungdomliga,
skrattretande finns i lifvet, men han må också
få sknfva nattsvaita böcker,’ ty det
oförsonligt helvetiska, det brottsliga finns också i
lifvet. Och så länge den störste diktare som
finns, talat om, att det är diktens uppgift
att visa tiden i spegel en bild af dess egna
drag, är det ingen skam att framtrolla de
onda makterna under olika gestalter, vare
sig de heta Shaksperes Jago. Macbeths
häxor, Dumas femme de Claude eller
Geijerstams Inga. Alltifrån Goethe i Stella,
som behandlar bigami, och Byron, som
behandlar både otillåten faderskärlek och
syskonkärlek till Edgar Poe, som skildrat
en bloddrypande morddram med en apa
som hjälte, har det visat sig, att
diktar-fantasien älskat att leka med de mest
äf-ventyrliga ämnen. Ej för ro skull, men
därför att de besynnerligaste
själskonflik-terna, det mest missvuxna och förvuxna,
kan ge oss en anknytningspunkt till våra
egna själsrörelser och om icke annat ett
djupgående forskningsintresse.
V åra författare ha denna jul öfver
huf-vud valt underliga problematiska människor,
och en sådan underlig figur är äfven Per
Hallströms hjälte. Magnus Huss,
gemen-ligen kallad Vild Hussen, i hans sista
berättelse Döda fallet (Alb. Bonniers förlag)
I den norrländska bygdekrönikan står V ild
Hussen halft som sagofigur, då han på
sin tid i slutet af 1700 talet lyckades att
genom en genialiskt uttänkt plan uttorka
Ragundasjön, ändra loppet på en fors och
därigenom åstadkomma ett nytt utlopp
ned till Indalsälfven. På en sommarnatt
blef land älf och sjö blef land, och då
fallet Gedungstn bortsopats, kunde numera
stockar flottas på den nya älfven Men
den djärfve äfventyraren själf fick ingen-
1*ER HALLSTRÖM.
ting skörda af sitt genialiska schackdrag.
Drifven af en omätlig ärelystnad och själf
förhäfvelse, vill han begagna sin nya älf
till färdväg och slukas så af dess brusande
forsar. En äkta fribytarenatur, laglös, äf
ventyrlig, egoistisk, är han tecknad med
samma verklighetssinne, som Per
Hallström redan vis å vis sådana urspårade
existenser visat i >Vilsna fåglar > — Husst n
är t munter, slug och leende», ett barn af
evig oro, själf ett slags forsande naturkraft,
som växlar spår och ger omgifningen myc
ket att tänka på och många bekymmer.
Är han ett slags förkroppsligad
opålitlighet, en typ för kulturens samvetslösa
lyckoriddare, så är däremot Magnil, den i
boken så tjusande beskrifna flickan, hans
rena motsats, en typ för det evigt stadiga,
allvarsdjupa. som ligger i bondnaturen,
särskildt när den utvecklas i de aflägsna
ödemarksbygderna. Och så är det nog inre
länkar, som förbinda hennes historia med
Hussens, om ock handlingen berättas i
skilda episoder. Och det ligger nog en
hemlig mening i att Magniis härligt
började kärlekssaga blir så kort och dyster,
när hon, den starka norrlandsflickan, träffar
på den klemige men älskvärde unge
mannen Olof Gabriel, som svärmar för franska
revolutionens idéer och Rousseauisk
naturidealism. Romanens ämne det är
egentligen icke personerna, det är själfva
natur-sceneriet, och just det norrländska. Perso
nerna äro staffaget i denna tafla af kärft
naturlif med karga förhållanden, med kolo
ristiska naturskildringar, med sägner och
bondhistorier, berättade med målande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
