Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2, februari 1903 - Fiskare i Bretagne. För Varia af E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TORKNING AF NÄTEN.
Och öfverallt samma historia. Jag
såg Douamenez golf svälla hög i
bedårande solglitter och de omgifvande
höjdernas rundning klädas i vida blåa
skuggor. En flottilj af några tusental
sardinbåtar dansade öfver vågorna. På
kajen promenerade flickor i svarta
snibb-schalar och med armarna cm
hvarandras lif, under muntert samspråk
väntande på de hemvändande. Båt efter
båt lade any maskinmässigt gick man
till verket med hopsamlandet af bytet,
hoppade i land eller dröjde ännu på
toften med pipan i mun. Till det yttre
andades allt belåtenhet, men icke
häller här hade hafvet gifvit den önskade
tributen.
Bortom Penmarchs vildt trolska
klippor, där bränningen störtar i pärlhvit
fradga, flyga de mörka seglen som
orolig sjöfågel öfver djupgrönt sjudande
vatten. Den gamla strandröfvarkusien,
mot hvilken spillror af fartyg och
kroppar af döda män tidt och ofta slungas
tillbaka, ligger ödslig och tyst. öfver
den magra gräsvallen tulta hand i hand
barn med utseende af dockor i sina
fotsida kjolar och åtsittande broderade
hättor, eller vanka gäss i fll och stanna
i dum betraktan af hafsytan. På den
trädlösa slätten äro uppställda som ur
en leksakslåda en mängd små fula gråa
hus, alla gömmande brist och elände
och innan dagen sjunkit är det alltid
samma trötta gestalter i bruna, styfva
kläder vid husknutarna. Vid Saint
Quénolés årliga »pardar» drog
processionen som ett brokigt band från
kyrk-platsen bakom det gamla rostgula tornet
ned mot hamnen och prästen i
guld-sydd ornat steg ned på de gungande
plankorna och välsignade vattnet. Men
hafvet är en oförbätterlig hedning, som
hvarken frågar efter välsignelser på
latin eller brettiskt tungomål, som är en
slösare, när han så vill, men också
vägrar att fylla den fattiges nät, om
han är på det humöret. Och likväl
höres fiskaren sällan beklaga sig, ty
hans yrke har gjort honom till
drömmare och fatalist.
Det säges att han är troende, — i
så fall oreflekteradt, blott med sin
fantasi. Och hvar är linjen mellan tro
och vidskepelse för den som lefver i
ständigt samband med naturen och dag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
