Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1903 - Guiseppe Pino och hans uppfinningar. För Varia af Carlo Iberti. Öfversättning från förf. originalmanuskript af L. N.—H. - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om. ingenjör Guiseppe
Pino meddelar Iberti äfven
några biografiska uppgifter
och några drag, som
kunna intressera Varias
läsare. Då, som det
synes, denne man blir en
världsberömd storhet, är
det ju värdefullt att lära
känna, hur han sträfvat
sig fram endast vägledd
af sitt eget snille.
Icke andras hjälp utan
sin egen förtjänst har Pino
att tacka den betydelsen
och det erkännande, som
från alla håll nu kommer
honom till del. Han kan
med rätta nämnas
mannen för dagen.
Född i Chiamo i
Ve-netien, fader och moderlös
upptagen som fosterbarn,
okänd af sina syskon,
lämnade han för alltid
hemtrakten för att på egen hand
studera och realisera de djärfva
tankar, som rörde sig i hans sinne, och
som t. o. m. hans vänner ansågo
som ofruktbara drömmar. Hans lugna,
reflekterande väsen, hans sällsamma
och skygga ord, hans ödmjukhet och
anspråkslöshet skulle dock en gång
segra.
Pino är nu icke fullt 30 år gammal.
Han är liten men kraftigt byggd. Hår
och skägg äro blonda, ögonen grå.
Hans gestalt är nordisk, sympatisk, mer
lik en norrman än en tysk. Begåfvad
med en seg vilja trotsar han alla
svårigheter, som ställa sig i vägen för
honom och betvingar dem.
jag kan icke erinra mig att han
någonsin talat med mig om litteratur,
hlosofi eller om andra abstrakta
naturvetenskaper än de matematiska. För
honom, naturens son, existerar endast
denna gudom, som han älskar i alla
FIG. 3. DEN AUTOMATISKA TÅNGEN.
dess gestalter. Därför studerar han
också denna vetenskap i alla dess
detaljer. Begåfvad med en
genomgående matematisk anläggning, undgår
intet den djupsinnige betraktaren. Så
erinrar jag mig att vi en dag
återvände från en vårutflykt till Rivieran
di Levante. Vi sutto i järnvägsvagnen,
det var midnatt och fotogenlampornas
dunkla ljus upplyste sparsamt våra
anleten. Han stirrade på mig som om
han ville studera mig och jag frågar
honom, hvarpå han tänker, och
hvarför han betraktar mig så noga.
»Vore det icke bättre», svarade han,
»att ha elektrisk belysning i stället för
dessa usla lampor?»
»Jo, men- det skulle blifva alldeles
för dyrt».
»Du misstager dig! Om man ville
ersätta mig för min möda, skulle jag
nog kunna låta vagnarnes vikt och
rörelse alstra det ljus som erfordrades,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
