Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1903 - Guiseppe Pino och hans uppfinningar. För Varia af Carlo Iberti. Öfversättning från förf. originalmanuskript af L. N.—H. - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tansvärd hjärtklappning. Jag ser Pino
med fall kraft vrida en stor skruf som
fast tillsluter dörren och jag hör ho*
nom med fruktansvärd likgiltighet säga:
»om den går sönder äro vi förlorade».
Dessa ord kommo mitt blod att stelna,
den grymme Charon ropar: hoppas ej
nu att skåda dagens ljus! Jag hör
Pino ropa: framåt! och ser honom röra
vid något. Min andedräkt stockar sig,
båtens väggar trycka mot mina sidor,
som om de ville klämma mig mellan
sig, hela farkosten darrar under man*
övern, och jag känner en isande fasa,
större än då jag en gång i Florens af
en jordbäfning slungades från min
plats. Ännu några sekunder, som
tyckas som en evighet, och vi flyga
fram sänkande oss några tiotal meter
mot djupet.
Lugnad af Pinos ord skådar jag mig
ifrigt omkring. Jag befinner mig i en
ny hemlighetsfull och oändlig värld.
En vidsträckt skimrande skifva sträcker
sig öfver oss, breda silfverströmmar jaga
fram öfver mig — så ter sig den
sol-beglänsta vattenytan för oss. Här ser
jag nakna, svarta klippor, från hvilka
en sandöken utbreder sig, där synes
en urskog af yppiga, gröna träd,
medan långt borta ett skeppsvrak ligger
betäckt af hafsväxter, och jag tycker
mig höra jämmerropen. Längre ned
ser jag myriader blommor och frukter.
Misstag, de röra sig och ila bort, det
är djur, som se ut som växter och
växter som likna djur. Det girigaögat
FIG. 5. HUFVUD FRÄN CERIGOTTO.
söker vidare, men sinnena förvirra sig
— människan blir så liten inför denna
oändliga skönhet, man känner sig
ödmjuk inför alla dessa hemlighetsfulla
väsen, som liksom blixten fara förbi
en, krypa som snäckor och flyga som
fåglar — alla, alla fly för att gömma
sig i dolda skrymslen, hvarifrån de
orörligt stirra på båten, somliga med
förvåning, andra med en hotande
uppsyn, åter andra synas fråga hvarandra
om yttersta dagen kommit, och om
en gud stigit hitneder — — —.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
