Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1903 - Skog. Skiss af Frida Åslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKOG.
skiss af frida Åslund.
Det var en slät, röd rand ofvan
åsens enkla linje. Där hade solen
dalat i kvällen. Det låg ännu ljus
skymning öfver slättbygden, men
omkring stod skogen svart. En stig
buktade från stora vägen dit mot skogen,
bred närmast vägen, men smalnande
allt mer.
På den kom en jänta och sjöng en
visa så trallande glad.
Hon hette Lisa.
Hon hade en röd kjol, som lyste
bland det dunkla och matta omkring.
I handen bar hon en lång videkäpp
och på den var en brödkaka trädd.
Den skulle kossan ha, Majros, som
lupit vill i skogen och som hon tiggt
sig till att få leta reda på i natt.
— Om hon var rädd att gå ensam
i skog?
Först skulle hon ha tittat på dig en
stund, om du frågat, som om hon inte
riktigt förstått. Men sedan skulle hon
ha skrattat. Skrattat så friskt trillande
och så hjärtinnerligt roligt: För du
hade ju frågat så lustigt! Hon rädd
i skog! Där hon varit mest sen hon
var så liten, att hon snafvade och
ramlade omkull för nästan hvarje liten sten
eller trädrot, som låg i vägen för de
små, osäkra fötterna? Rädd? Neej dål
Snart nådde hon småtallarna, som
växte i skogsbrynet. Och trallande
gick hon in. Där slog skogsdunklet
emot henne och vislåten dämpadas.
Det var en myr, som låg där mellan
talldungen och storskogen och den
skulle hon öfver. En gungande myr
med stilla, svart vatten mellan
gräs-tufvorna. Myrhalsen var svårast att
klara, afstånden mellan tufvorna var
större där, och spängerna voro murkna
och gamla. Där stode ungbjörkar,
nylöfvade, hvars yttersta, känsliga fina
kvistar vajade sakta, fast det nästan
ingen vind var. De fångade efter
jäntan, där hon hoppade mellan
tufvorna, svepte henne i ansiktet med
vårfuktiga löf.
Och de ulliga myrblommyrna som
stodo nere i kanten vid vattnet satte
en ljus bård på den klarröda,
svängande kjolkanten.
––––Men flickornas hjärtan de äro
som ro
vid stranden af svallande, sjö–––
trallalalala trallalalala
vid stranden af svallande sjö.––––––-
Det var en talltrast som satt i en
ungbjörktopp och hörde på med
huf-vudet på sned.
Men så tystnade människobarnets
låt — och då tog trasten vid. Hon
satt vänd mot slätten och hade den
röda solbranden i ögonen, och så sjöng
hon ut sin kvittrande glada sång och
tackade solen för en dags värme och
ljus.
— Kom igen i mor’n kom igen i
morin! —
Lisa skrattade dit upp mot toppen:
Han hade många låtar den fågeln.
Liksom hon själf.
Hon hade kommit ut på den riktiga
myren, där det var mindre vatten och
vägen riktigt spångad. Hon gick raskt
framåt, men hade blifvit tyst nu. Midt
på myren stannade hon tvärt. Hon
tyckte sig ha hört ljudet af en koskälla
långt bort. Men medan hon stod och
lyssnade blef det omkring henne så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
