Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1903 - Skog. Skiss af Frida Åslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förunderligt tyst. Si förunderligt tyst
och ensamt. Där låg den vida myren
utan ljud med sin oändliga enslighet,
och rundt omkring taggade sig skogen
sä tyst mot himmelens blå. Hon hörde
sitt hjärta dunka, och för första gången
steg det en ström af något underligt
obetingligt genom hennes varelse då
hon såg mot storskogen dit hon skulle gå.
Var det räddsla.
Tätt invid marken började hvita
dimmor gå. De stego högre upp och
började gunga och svänga om henne,
och mot den mörka skogen blefvo de
så underliga.––––––
Så gaf hon sig tvärt till att gå igen
och skrattade till. Hvad kom åt henne.
Hon började svänga sin videgren
och smågnola, men tystnade tvärt igen
och stannade. Hon hörde nu igen det
där ljudet, som hon tyckte vara
Majros’ skälla. Det lät som ett svagt
klingande och tystnade då hon
stannade. Hon visste ej hvarifrån det kom,
ibland var det som nerifrån myren och
ibland från skogen. Hvad kunde det
vara.
Det kom för henne en gammal saga
som hon hört af farmor som liten, liten.
Det var om vitterkorna. Då de
half-ljusa vårkvällarna kommo, då trasten
sjöng från trädtopparna sina lustiga
låtar, då göken ropade ut våren,
lif-vets tid, då alla markens blomster
kappades att kläda sig i skimrande,
lysande färger, — då var det Vittra som
gick i vall med sina guldhornade kor,
hvilkas klockor klungo likt en sakta
sång.––––—
Hur kom den sagan fram nu? Hon
böljade gå långsamt framåt igen. Hon
hade glömt Majros. Det kom en sådan
mängd underliga saker för henne. Det
var som kunde hon inte gå dit bort
mot den mörka skogen, men hon
måste. Inte för Majros. Men för något
annat som drog.
Som svalor som bygga bo kommo
sägnerna och sväfvade omkring.
Gammelfolkets sagor.
De där lätta, ljusa varelserna, som
bo i myrdimmorna — de som
gammelfolket tro bo i myrdimmorna.
Vitterfrun och huldror, som gå i den
vårvarma skogen och locka människors
hand då det skymmer — och tomtar
och vättar och dvärgar, som tassa och
kila. Hon gaf sig till att springa. Ej
hemöfver, utan rakt in i det svarta,
som slog om henne. De doftade så
förunderligt starkt, barren, och lukten
af våt mylla och fjolårslöf mängde sig
med. Foten slant och halkade på den
glatta barrstigen, hon snafvade mot
stenar och rötter, — men hon sprang,
sprang för sitt lif, med bankande hjärta
och flammande kinder, inåt — inåt. —
Så föll hon till slut. På knä åt
sidan om vägen. Hon kom sig ej för
att stiga upp igen, utan lade sig med
kinden mot lingonriset. Det svalkade
så skönt. Och hon började bli till
sig igen. Det var Majros hon skulle
söka. Det var Majros som gått vill
här i skogen. Hon hade ju tiggt sig
till att få söka, ty hon älskade ju
skogen och hade alltid haft sökelycka
med sig.
Men det var ej hennes gamla, kända
skog, detta. Och det var ej hennes
gamla, orädda tankar, detta.
Hon låg och såg inåt en glänta,
där marken var fuktig. Det rördes
något därinne mellan stammarna. Hvitt
och mjukt och sakta och vajande. Å,
där voro de ju allal Äifvornai
Farmors älfvorl Slöjorna sno och slingra,
dansen går så sväfvande sakta. Men
ständigt. —
Hon reste sig på armbågen.
Ögonen glänste dit bort, halft i
försräck-kelse, halft i hänförelse!
Å där voro de ju, den gamle
älf-kungen med den unga dottern, som
var spädare, finare än de andra, så
andlöst lätt. Det glimmade svagt af
kronan, guldkronan hennes. Hon såg
dit bort mot henne, Lisa, och log och
nickadel Å så vacker hon vari
*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
