Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 3, mars 1903
- Skog. Skiss af Frida Åslund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och älfdans går, och tomtar och
vättar kila och nicka åt henne, och
stubbar och stenar hviska, och
vitterfrun kommer glidande inifrån skogen.
Men till slut sätta de sig alla i ring
kring henne, Lisa, och börja berätta,
berätta. De tala en och en, så tyst
och mildt, blott som för sig själfva.
Om människorna, om skogen, om
djuren, om sig själfva. Och ibland nicka
de åt hvarandra, stilla och sorgset,
som visste de allt detta förut, de, men
skulle blott ge det åt henne,
människobarnet, som satt där midt ibland
dem, andlöst lyssnande. Där voro de
ju alla, gammelfolkets sagor i hennes
skog i Hennes skog!
*
Vårnatten gick fram öfver skogen,
där Lisa låg och sof under en gran i
lingonriset. Hon höll videgrenen ännu
i handen, men kakan hade glidit från
och låg därbredvid rund och läcker
mot det gröna.
Så började det morgnas. Vårsolen
har ej tid att sofva länge. De första
strålknippena kommo kilande snedt
genom skogen. Det började dallra
ljusfläckar på lingonris och blåbärsris,
det blänkte i kallans blanka blad, det
låg gula strimmor öfver stigens ban.
Då kom det något tungt klifvande
genom skogen. Det knastrade och
brakade, torra kvistar brötos af och
grenar böjdes, ty träden stodo tätt.
Så syns ett hvitt och brunt hufvud.
Det är Majros som kommer. Hon
höjer hufvudet, och nosen fnyser, åt
alla håll 1 Så fick hon syn på kakan!
Försiktigt trängde hon sig fram och
kom lystet dit. Men hon stannade
häpet, och stirrade med blanka ögon
på Lisa. Hennes kjol lyser klarröd
mot det gröna, och kinderna rodna
varma. Majros sänker hufudet öfver
henne flåsande och slickar hennes hand.
Så ger hon till ett sakta bölande.
Då gå ögonlocken upp.
Hon ligger alldeles stilla och ser på
Majros, som börjat med kakan. Så
glimtar det till i ögonen som af ett
minne, och i nästa ögonblick hänger
hon om halsen på den förvånade kon:
— Majros 1
Men nu är skogen full af ljus. Och
fåglarna ha farit upp och slagit sina
första yrvakna drillar. Och det
glittrar och glänser och lefver och sjunger.
Lisa ser omkring:
— Nu äro de borta —
gammelfolkets sagor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:59:15 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1903/0169.html
