Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1903 - En benådad. Af Henning von Melsted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN BENÅDAD
Af HENNING von MELSTED.
’PVet var höst. De gula löfven
fladd-^ rade ner öfver sanden och lade
sig till ro i väntan på att föras undan
till någon buskes lä eller vräkas i drifvor
mot byggningens stenfot. Ty då och
då kom en vindstöt. Därvid steg
sorlet från staden upp till oss klarare och
de stora träden i parken rundt omkring
svarade med ett långt utdraget
suckande. Vi sågo de smärta grenverken
vagga och de spröda kvistarne iläta
sig snabbt. Så stannade allt, men i
norr där himlen sken igenom sprang
ett löf på snedden ned mot marken
likt ett stjärnskott, följdt strax därpå
af flera.
Dag efter dag i timtal hade vi sett
höstens frätande och till sist blifvit så
införlifvade med alla dessa löf som
mognade att vi tyckte oss lefva
däruppe hos dem i höjden och erfara
deras hissnande, när de föllo.
Vi hade varit svårt sjuka.
Våra hjärnor voro ännu öfverdrifvet
känsliga så att vi gåfvos till pris åt de
besynnerligaste föreställningar, och
någon gång hände det, när vi en längre
stund följt rörelsen ute i naturen att
vi famlade efter hvarandras händer
liksom för att få stöd. Åtminstone hade
det varit så i början. Nu voro vi de
sista af konvalescenterna som tillätos
att vara ute, och vi hade trängt våra
hvilstolar närmare tillsammans för att
bilda en mäktigare medelpunkt i
landskapet. Med mig var det så att jag
tyckte, att naturen betraktade oss med
hemlig ovilja. Hvarför skulle vi också
vara älskade af naturen? frågade jag mig
öfverretad nästan som ett barn efter
häftig skrämsel. Hade inte sjukdomen
angripit oss? Var inte den naturens,
luftens och jordens allvarliga
antipati-förklaring? Hade den inte nedlagt oss
på sjuksängen och med kall
belåtenhet lett åt vår kraftlöshet, och om den
nu af försonlighet dragit sig tillbaka
så var det väl snarast rofdjurets
försonlighet, då det får lust att än en tid
leka med sitt byte, visst om att det
dock ej skall undkomma.
När min kamrat togs in på
lasarettet hystes ringa hopp om hans
vederfående, men efter några operationer
tycktes det som om hans blod
återvunnit ungefär sin riktiga
sammansättning, och temperaturen blef normal.
Han fick komma upp, och i en
veckas tid hade vi suttit tillsammans ute
i parken om iörmiddagame rätt nöjda
med hvarandras tystlåtenhet.
Ty vi talade icke mycket.
Men tiden gick. Dagarne blefvo
mörka af rägn. I hjulspåren ute på
sandplanen stod vattnet klart, och
gräsmattorna pyrde sanka under dimman.
De långa gångbanorna voro svarta af
blöta och smuts, och öfver
fönsterrutorna halkade rägndroppame i krokiga
floder.
Nu var det omöjligt för oss att vistas
ute.
I stället brukade vi hålla till i de
långa korridorerna, där vi hade fönstren
på ena sidan tätt och på den andra
de breda inkörstunnlarne till
sjuksalar-ne. Här är foyern där man hämtar
sig efter styckets gräsligheter. Här
passerar man hvarandra alla klädda i
denna blårandiga uniform som är
före-skrifven och vanligen med ett eller
annat bandage som anger med hvad rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
