Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 3, mars 1903
- En benådad. Af Henning von Melsted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man vistas här. Alltid när någon
nykomling uppträder blir det ett undrande
hvilken sjukdom han gått med och om
han nu verkligen är botad eller om
han skall på bordet flera gånger
ännu . . .
Då är det hans grannar från salen
som lämna en upplysning eller ock är
det han själf. Det är snart gjordt.
Och så faller samtalet bort, och den
långa tystnaden börjar igen.
*
En förmiddag satt jag som vanligt
i min stol och stirrade mellan
bladväxterna, som stodo längs
fönsterväg-gen, ut mot det gråblå töcknet öfver
staden. Jag satt och tänkte på min
vän. Jag tänkte på att det fanns
något tillbakadraget hos honom, som
tilltalade mig. Under dessa två veckors
bekantskap hade ingendera af oss gjort
något försök till närmande utöfver det
att vi valde våra hvilplatser i
hvarandras närhet. Jag visste icke mycket
om honom. Och dock tyckte jag, att
vi voro tämligen på det klara med
hvarandra, men om någon då hade
begärt att jag skulle beskrifva honom,
hade jag fått inskränka mig att teckna
hans yttre och antyda den typ han
tycktes tillhöra och kanske också säga
namnet på hans åkomma.
Det är verkligen mera sällan man ser
en åldrad människas ansikte som
förskönats af hennes upplefvelser. De djupa
vecken och de insjunkna partierna tjäna
mest bara till att röja kroppens
stomme och påminna om hvad som blir
kvar längst, sedan lifvet flytt. Jag
försökte att i min inbillning återställa
köttet, musklernas friska svällning och
dessa afrundade konturer, som tillhöra
blomstringsåldern, och jag fann att min
vän måste varit en vacker människa
på sin tid.
Det ökade mitt intresse . . .
Det ökade mitt intresse därför att
skönheten ju utöfvar en stor
dragningskraft och ofta gör en person till ett
händelsecentrum. Jag tyckte mig skönja
en mängd ansikten omkring denne
gamle man, ty jag hade gjort honom
till en af dessa- gynnade som blifva
medelpunkten hvarhelst de uppträda.
Och jag skulle ha protesterat om
någon kommit och velat påstå, att han
alltid varit denne människotrötte
ensling som han föreföll nu.
Jag skulle ha svarat:
»Omöjligt 1 Ni ser detta drag af
visserligen nedbragt energi, dessa fina
näsvingar ha knappast ännu darrat
slut. Ansiktets hela läggning
påminner om anfallsvapen, och märk denna
egendomliga stridsmannaaktiga
ställning hos halsen och nacken!t
Och jag skulle kanske också ha talat
om vissa hotfulla blickar vi växlat
några gånger utan annan rimlig
anledning än den att vi återvände till
lifvet och blefvo starkare. Ty vi
blef-vo starkare. En morgon hade vi
kommit att språka om staden som låg dold
af höstdimmorna nere i dalen, troligen
båda besjälade af tanken på det lif
som förestode oss där. Och det var
då jag upptäckte det svarta nålhvassa
i den åldrade mannens ögon och kände
något ta eld ini mig själf. . .
Det kom som en erinran om att vi
snart skulle lämna det neutrala
området och på nytt träda som man i ledet.
Och det föll mig in att vi voro såsom
två soldater, en gammal och en ung,
som sårats i samma siaktning och
hamnat på samma sjukhus och först
kommit bra om sams, men nu, allteftersom
hälsan kom tillbaka, återtogo sina
respekti va regeringars betraktelsesätt.
Hvad mig beträffar blef min tid på
anstalten mer än en dag kortare för
hvar dag som gick, ty jag återvann
krafterna fortare än man väntat, och jag
tänkte ibland på min blifvande
efterträdare i bädden och på att han
kanske ännu gick omkring kry och rask
utan att ana det ringaste. Det gjorde
mig naturligtvis ondt om honom, och
jag funderade på något vis att kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 12:59:15 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/varia/1903/0171.html
