Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1903 - En benådad. Af Henning von Melsted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varaa honom, så att han tog sig i akt.
Slutligen frågade jag en af
sköterskorna som trodde på Guds försyn
och på att himlen reglerade
olycksfallen, om hon fann denna min tanke
otillbörlig.
Det gladde mig nämligen att höra
henne skratta. Det nästan ingick
i sjukvården att få höra detta friska,
klingande flickskratt midt ibland allt
eländet och att få se hennes nätta
företeelse. (Jag hade kommit på god
fot med henne, sen hon talat om Gud
med mig, medan jag ännu hade febern
kvar i kroppen och lockat mig till
motsägelse, så att mitt tillstånd
förvärrats och jag fått hålla henne ryggen
fri inför professorn, som gjort frågor,
då det nämligen är förbjudet i
statuterna att tala om Jesus med patienter,
som äro farligt sjuka och kunna
misstänkas hylla fria åsikter.)
När hon nu passerade förbi den plats
vid fönstret, där jag satt, frågade jag,
om hon sett till den gamle mannen
som brukade vara i mitt sällskap, ty
han hade låtit vänta på sig. Hon
erbjöd sig att genast höra efter. Hon
hade heller inte sett till honom . . .
»Ja, gör det, snälla syster
Hildegard!» sade jag och nickade, och hon
aflägsnade sig, medan en klar rodnad
steg upp på den friska flickkinden och
kastade liksom ett rosenskimmer öfver
de grå stenmurarne. Mannen låg på
allmän sal, och vi hade alltså olika
sköterskor. Det var mig för öfrigt
angenämt. Jag hade respekt för hans
skarpa ögon. En gång då vi suttit
tillsammans och jag sagt några ord till
Hildegard i detsamma som hon gick
förbi, hade han betraktat mig med en
kall uppmärksamhet, som stört mig.
Jag nästan ångrade nu, att jag skickat
henne i ärende till honom. Jag kunde
ju så väl ha bedt någon annan eller
gått själf. . .
»Nå, hur stod det till med honom,»
ropade jag emot henne onödigt högt,
då hon kom tillbaka.
»Stackare, han ligger igen,» svarade
hon.
»Jaså, han ligger igen!»
Jag skyndade mig till honom, helst jag
visste, hur allvarligt ett recidiv kunde
ställa sig och tänkte på vägen ut några
fraser af förbindlig medlidsamhet, som
skulle passa att säga. Men när jag
fick se hans ansikte emot det hvita
kuddvaret, blef jag stum. Uttrycket
hvarmed han betraktade mig, gjorde
hvarje samtal i sällskapston orimligt,
och vi hälsade under tystnad som
vanligt. Sedan han tegat en god stund
hvarunder jag haft tillfälle att
reflektera öfver hur olika han tog sig ut nu
när han låg utsträckt i horisontens linie
emot när han stod upprätt som ett
träd, började han tala. Han
underrättade mig om att han måste underkasta
sig ännu en operation, och i hans
röst hade kommit en mörkare
färgklang liksom om spänningen i
strängaspelet redan lättat. —
»Vill ni sätta er litet närmare,» sade
han. »Det skall ske om en timme!»
Han kastade en flyktig blick på sitt
ur, som låg på nattduksbordets
sten-skifva och tickade sorglöst och
oförtrutet, som om tiden var sitt eget mål.
Det fattades nåfera minuter i ett. . .
»Så att det är inte långt igen,»
fortfor han. »Sextio minuter ungefär, och
jag skulle kunna säga er ett ord i
minuten, och det vore mer än tillräckligt
för att ni skulle ha det klart
alltsammans, mer än tillräckligt, det kan jag
försäkra er!» Han skrattade ihåligt.
Hans ögon hade fångat mina, ock
lätt magnetiserad som jag är skrattade
jag också.
»Mitt lif är slut sedan tre år
tillbaka. Ni har nog begripit att det inte
alltid varit lika fattigt, som det sett ut
till här på lasarettet. Ingen har besökt
mig, som ni vet. Och det har berott
på att mitt lif är slut sen tre år
tillbaka.
Det var nämligen då jag slapp ut
ur fängelset... Ja, jag yrar inte. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
